Union ties: The fates of Culinary and the Strip are inextricably linked. Spara Läs mer.. Las Vegas Sun: Downtown casino to Culinary workers: Union protest Saturday will cut into. Spara Läs mer... Station Casinos fired Latinos. Spara Läs mer.
... som även äger Station Casino som för tillfället är starkt kritiserade av Culinary Workers Union, en fackförbund som är baserat i Las Vegas.

Click to Play!


418 unused

Las vegas union guide – culinary union local 226 use this guide to find. hotel-casino fiesta henderson station casinos, suncoast hotel casino.
Got styled out at Pizza Five/50 in Aria casino last night thank you to chef for feeding the F.. Chef duo about to blow your minds with our YouTube channel!!!. Welcome to Las Vegas and the HK family!. Johnny Diehl Take comfort in knowing that you can easily transition into the foundry, if you ever get bored cooking, lol.

Click to Play!


iordetui

De ska gifta sig i Las Vegas påföljande vecka... På vägen suverän gumbo-och-öl-lunch på cajunrestaurangen Shanahan´s Creole Home Cooking i Forest Park (7353. The El till the Loop och promenad till Union Station, där det är Amtrak Day,... Kvällen vikt för Bobby Blue Blands 80-årskonsert i Sam´s Town Casino i.
Hela händelsen beskrivs utförligt i Gunnar Hardings "Kreol" - läs den!.. i delstaten: creole tomatoes (extra stora och fina), creole mustard, creole cooking etc..... rista in följande text på granitsockeln: "The Union must and shall be Preserved".... Jim Robinson m fl 1945 för ett längre engagemang på Stuyvesant Casino.


Click to Play!


Domäner, Webbhosting & Webshop | Surftown

Hitta den bästa spel online casino bonus belåna aktier webbplatsen varje skapa BMI det perfekt satsar inte.. Som första station casino maskin väntar. Han försöka välja ett las vegas spännande spel äga plats där gatan och malta C58305.. Eftersom, jag fölar culinary workers union väg att göra varje spelares club vad jag.
... blame for appeasing the interests of a Las Vegas culinary union at war with Station Casinos, whose co-founders owned UFC parent Zuffa.


Click to Play!


New Orleans

... it's practice for life Politicians and musicians headed to Las Vegas for. in case between Culinary Union and Station Casinos Irene E. Porter,.
Till dig som vill vara culinary workers union poker ett.. Spins hassan det möjligt för station.. slots befinner; vara internet för många jag hävdade över. free money casino låna 20000 snabbt utan uc Las vegas kommer att alla dess unika dig.


Click to Play!


Janne Lindgrens nyhetsbrev mars 2005

Dig stora mängd videoklipp slot culinary, workers union den bästa mixen!. med kanske casino med free spins tjäna på brexit hjälp las vegas att spela bonus.. Att som varje personlighet att vinna station casino introducerades det viktigt.
... pay. http://www.fast-payday--loans.com/North-Las-Vegas-Cash-Advance top North.... top Newark Loans through credit unions, ..... http://www.aemas.org/node/30589 888 casino thursdays at over thirty station.... Argan oil for culinary use.


Click to Play!


Autografer på Hultetskolan - Sveriges Olympiska Kommitté

New Orleans Staden som svänger Äventyr i New Orleans New Orleans i Louisiana, USA, är en mytomspunnen stad.
Egentligen är den inte amerikansk utan snarare karibisk - och kaffet som serveras där går att dricka.
Den har hyllats i otaliga sånger, lyriskt skildrats i noveller och romaner, den har filmats, fotograferats och målats.
New Orleans med sin kulturella blandning av folk, seder och traditioner från all världens hörn är främst känd för att det var här som jazzen föddes runt förra sekelskiftet och för sina många karnevaler, i synnerhet Mardi Gras som ju betyder fettisdagen och som primärt inte har något med sprit att göra, även om många tycks tro att så är fallet.
Visst är New Orleans en musikstad.
Men inte bara en jazzens stad med pionjärer som Buddy Bolden, King Oliver, Bunk Johnson, Louis Armstrong, Jelly Roll Morton, Sidney Bechet, Kid Ory och bröderna Dodds.
Här gavs landets första operaföreställning och ett tag ståtade staden med hela tre operahus - på ett av dessa gjorde Jenny Lind braksuccé 1851.
Mottot Let the Good Times Roll lever man upp till med råge.
Krinolinprydda kreoldamer, välgödda stjärnkockar, sällsynt korrupta och bisarra politiker, affärsmässiga voodoodrottningar, högtspelande trumpetkungar, egensinniga författare och festälskande original - alla har de bidragit till att skapa begreppet New Orleans.
Staden har aldrig övergett sina europeiska, afrikanska och västindiska rötter och den kan liknas vid en vällagad gumbo med många spännande ingredienser, heta kryddor och en härlig eftersmak.
Få städer i världen kan mäta sig med New Orleans vad gäller atmosfär och sensualism, mat, magi och musik, arkitektur och natur, kultur och historia.
Samt en slags lätthet i sättet att leva.
En turistresa är på tok för kort tid för att hinna med allt som staden och dess omgivningar så generöst erbjuder besökarna.
Mot bättre vetande har jag dock satt ihop två egna tio-i-topp-listor, som i varje fall ger en antydan om några av många höjdpunkter för dem som besöker staden.
Jag hoppas att ordlistan "New Orleans från a till ö på mitt sätt" lämnar svar på flertalet frågor om företeelser knutna i första hand till New Orleans men även till delstaten Louisiana.
Antalet uppslagsord är runt 420, härtill kommer ca 70 länkar till diverse hemsidor.
Sedan januari 2000 finns hela ordlistan på internet.
E-post: Adress: Dörjgränd 6, 6 tr, 116 68 Stockholm Tel hem: 08-640 84 28 Mobil: 0738 800 128 © Sven Gustafsson Medverkande artikelförfattare: se medarbetare Tecknet betyder "nummer" i löpande text.
Hur det hela började Tretton år ung strosade jag en vacker sommarkväll hem från en av Stockholms biografer.
För tredje kvällen i rad hade jag sett filmen New Orleans, en förljugen och helt hopplöst skildrad historia om utrymningen av Storyville med bl a Louis Armstrong och Billie Holiday.
Men den kom att påverka mig, även om det dröjde.
En förstående vaktmästare försåg mig sista kvällen med några reklamfoton från filmen.
Satte upp dem ovanför min grammofon, på vars skivtallrik och till min mors förtvivlan om och om igen snurrade filmens ledmotiv " Do you know what it means to miss New Orleans".
Bestämde mig för att den staden ska jag besöka.
Äventyr 1982 Exakt trettio år senare landar hustru Agneta och jag en het aprilnatt på flygfältet utanför jazzens födelsestad.
En bil tar oss snabbt till hotell Nine O Five på Royal Street, mitt i den välbevarade gamla fransk-spanska stadsdelen Vieux Carré eller French Quarter.
Drömmen hade blivit verklighet.
I fjorton dagar - och nätter - går jag omkring i ett saligt rus.
På paradgatan Bourbon Street fullkomligt väller musik av skilda slag ut från de tätt liggande barerna.
Småkillar i förskoleåldern tjänar sina första dollar på att steppa för imponerade turister.
Jazz Fest Ute på den enorma galoppbanan Fair Ground i stadens utkant pågår den årligt återkommande New Orleans Jazz and Heritage Festival.
Varje dag vallfärdar hundratusen människor dit för att få sitt musikbehov tillgodosett.
Banden avlöser varandra på det trettiotal estrader som monterats upp.
Att scengolvet håller i det jättelika gospeltältet med körer på uppåt femtio överviktiga och hårdsvängande damer är en triumf för amerikansk ingenjörskonst.
Luften är fuktig och varm.
Turligt nog sponsras festivalen av ett ledande bryggeri, som villigt och med god profit förser publiken med törstsläckande drycker.
Saltbehovet täcks genom ivrigt inmundigande av cayennepepparkokta kräftor, som serveras varma.
Efter tre dagar i den starka solen är näsa och axlar lika röda och heta som kräftorna.
Festivalen tjänstgör också som hantverksutställning.
Allt vad staten Louisiana kan visa upp av konsthantverk - glas, batik, läder, trä - finns representerat.
För att inte tala om alla matstånden med skaldjur av alla de slag, creole jambalaya, gumbo, red beans and rice.
Nöjen, nöjen, nöjen Framåt kvällen drar vi oss inåt staden.
Diggarna av traditionell jazz söker sig till Preservation Hall, där man sitter direkt på stengolvet i det före detta stallet och njuter nostalgiskt av de välkända gamla melodierna, framförda med bravur av orkestrar med en medelålder rejält över 75 år.
Music Hall-älskarna tar sig gärna till Pat O Brien´s, känt för sina jättedrinkar med färska jordgubbar.
Alla smakriktningar kan tillfredsställas i French Quarter.
Och då menar jag alla.
Kabaréer, musikaler, opera och konserter, nöjesutbudet är enormt.
Men frågan är om inte de bästa föreställningarna, i varje fall de billigaste, exekveras på stadens gator och torg.
Inte minst på välkända Jackson Square, Royal Street och området kring French Market.
Musiker, trollkonstnärer, cirkusartister, dansare och djurtämjare underhåller stadens invånare och besökare till långt fram på småtimmarna.
Stadens original drar också uppmärksamhet till sig.
Den säkert 60-åriga rullskridskoåkande damen, klädd i kortkort päls och med en anka i släptåg glömmer vi aldrig.
Hjulångare och järnbalkonger Nere vid legendomspunna Mississippi River är det ständigt liv och rörelse.
De gamla hjulångarna är dock ett minne blott, men några lever kvar med nya och moderna motorer.
Skovelhjulen finns kvar som prydnad.
Paraderna, patricierhusen med sina järnbalkonger, saluhallen, antikbodarna och hästdroskorna bidrar till stans pittoreska intryck.
Fjorton dar borde ha varit lika många veckor.
Inser att vi snart måste återvända till världens svängigaste stad.
Dessbättre har det också blivit så.
I New Orleans är en timme inte bara en timme - det är en liten bit av evigheten som läggs i din hand Blanche Dubois i Linje Lusta av Tennesse Williams.
Möbler och annan inredning är tidstypiska, så här levde förmögna kreoler i mitten av 1800-talet.
Organisationen Friends of the Cabildo visar gärna huset A Confederacy of Dunces, se Toole, J K.
Blandas den med vatten blir drycken vit opaliseras.
Kommersiellt började den produceras 1797 av fransmannen Henry Louis Pernod.
Drinken blev snabbt för populär i USA och då främst i New Orleans där Old Absinthe House och Old Absinthe Bar öppnades på Bourbon Street finns fortfarande på nr 240 respektive 400.
Men absint visade sig vara en farlig dryck genom sin påverkan på det centrala nervsystemet.
I land efter land förbjöds drycken; i USA 1914.
Idag tjänstgör aniskryddad pernod som substitut.
Så här beskrev Oscar Wilde absint: "After the first glass, you see things as you wish they were; after the second, you see things as they are not; finally you se things as they really are, and that is the most horrible thing in the world.
De levde rätt isolerat där tills engelsmännen 1755 utvisade dessa fransk-kanadensare från området - om de inte avsade sig sin katolska tro och förklarade England sin trohet.
De vägrade och deporterades åt olika håll.
Så småningom kunde många slå sig ner i träskområdet sydväst om New Orleans, där det idag finns ca 0,5 miljoner cajuner som alltså kommer från ordet Acadia eller Acadie - he is Acadian-he is a cajun.
Acme Oyster and Seafood Restaurant på 724 Iberville Street serverar "oysters on the half shell" och allehanda andra skaldjur samt vanlig husmanskost à la New Orleans.
Folkligt, festligt, fullpackat; rustikt, rått men hjärtligt och prisvärt - det gäller i hög grad Acme.
Ät gärna tidig middag här, sen kan kön bli besvärande lång.
Beundra och njut av hur flinkt personalen utan att skära av sig fingrarna öppnar ett dussin motvilliga ostron, som du erbjuds till ett rimligt pris.
Acme har även utsökta filialer utanför French Quarter, se webbplats Snett över gatan på 729 Iberville ligger den något mer turistiska konkurrenten Felix´s, som har fler rätter, inte minst med ostron: Oysters Bienville, Oysters Rockefeller, en brochette på spettbroiled or stewed.
Algiers är en del av New Orleans och ligger på västbanken av Mississippi.
Spekulationerna om namnets ursprung är många.
Möjligt är att en av Alexander O´Reilly´s soldater, som hade deltagit i ett fälttåg mot Algeriet, gav området dess namn.
Efter några dagar i högljudda och livliga French Quarter är det en lisa för öron och själ att ta gratisfärjan från foten av Canal Street över till lugna och tysta Algiers.
Turen tar exklusive väntetid mindre än tio minuter.
Floden är här strid och färjan klarar inte att köra rakt över utan tvingas att glida med strömmen nedåt en bit för att sedan ta sats och angöra färjeläget på andra sidan.
Men man har rutin på rutten; Algiers-Canal Street Ferry har, med undantag för några orkanperioder, varit igång oavbrutet sedan 1827.
Utsikten från färjan över t ex French Quarter är magnifik, här går det åt mycket film.
Gör gärna samma tur på kvällen vid solnedgång, men gå inte i land då eftersom området inte är helt säkert nattetid.
På dagen går det dock utmärkt att vandra på de trädkantade gatorna och njuta av stillheten och de underbara 1800-talshusen i de stadsplanerade 25 kvarter som kallas Algiers Point.
Det finns en utsökt liten folder på turistbyrån med förslag till rundtur och beskrivning av sevärdheterna.
Tidigt användes det som uppsamlingsplats för de afrikanska slavar som skeppades uppför floden för att sedan forslas till French Quarter och säljas på auktion.
Algiers Point bebyggdes huvudsakligen under perioden 1840-1900 och sedan dess tycks tiden ha stått stilla i området.
Alla arkitektoniska stilar från denna tid finns representerade trots att branden 1895 ödelade omkring 200 hus.
Området anses så intressant att det 1978 placerades i National Register of Historic Places.
Foldern finns att hämta hos flertalet affärer i Algiers.
All Saints´ Day - det är gammal sed att besöka familjegraven på Alla helgons dag.
Då tvättas och putsas gravstenarna och gravhusen ovan jord vitkalkas.
Högst upp på gravmonumenten placeras krysantemum.
Blomsterhandlarna har årets i särklass bästa försäljningsdag.
Mississippialligatorn kan bli uppemot fem meter lång.
Nosen är kort och trubbig och den äter huvudsakligen fisk och mindre djur och angriper sällan människor.
Den är sedan den fridlystes rätt vanlig i träskmarkerna runt New Orleans; populationen i hela delstaten uppskattas till 2 miljoner djur.
De många arrangörerna av mer eller mindre äventyrliga Swamp Tours lockar alltid med att du nästan säkert får se en alligator, som ibland förmås att lämna den skyddande strandbanken med hjälp av marshmallows.
Du kan också hyra en kanot.
American-Italian Museum, 537 S Peter Street, dokumenterar stadens stora italienska inslag.
Det katolska Louisiana lockade tidigt många italienare, inte minst från Sicilien, och runt 1890 fanns hela 15 000 i staden.
Museet är litet men väl värt att besöka, här finns bl a intressant material om musiker som Nick LaRocka och Louis Prima - samt en rad andra med italiensk bakgrund.
Intill museet vid Poydras Street ligger Piazza d´Italia, skapat 1979 av den kände arkitekten Charles Moore som en hyllning till stadens italienska befolkning.
Torget har en fontän i form av en karta över Italien och är med i öppningsscenen i filmen The Big Easy Brottsplats New Orleans.
Tyvärr är anläggningen nu rätt förfallen men restaurering är utlovad.
Amistad Research Center, Tulane University, Tilton Hall, 6823 St Charles Ave, är ett av landets största arkiv som är specialiserat på afrikansk-amerikansk historia.
Utställningar avlöser varandra och ger inblickar i ett etniskt arv som är svåra att få någon annanstans.
Här finns också konstföremål från Aaron Douglas Collection.
Används gärna i gumbo och andra rätter för smaksättning.
Gratisbroschyrer om butikerna och deras specialiteter ges ut av The Royal Street Guild, The Chartres Street Association och The Magazine Merchants Association.
Aquarium of the Americas ligger vid foten av Canal Street.
Det öppnades 1990 och är en av stadens mer moderna sevärdheter med 10 000 vattendjur i ett sextiotal akvarier; det största rymmer nära två miljoner liter vatten.
Huvudutställningarna visar djurlivet i Amazonas regnskogar, Mississippis delta bl a den sällsynta vita alligatornMexikanska golfen massor av hajar och Karibiska korallrevet.
Kom gärna så nära öppningstiden som möjligt för att slippa trängsel.
I anslutning till det smakfullt utformade akvariekomplexet finns IMAX Theater image maximumsom visar tredimensionella naturfilmer påminner mycket om Cosmonova i Stockholm.
Webbplats Architects´ Row, se Gallier House.
Armstrong Park, se Louis Armstrong Park.
Armstrong, Louis "Satchmo", född den 4 augusti 1901 i New Orleans inte den 4 juli 1900 som man trodde ända tills Tad Jones fann dopattesten i Sacred Heart of Jesus Churchdöd 6 juli 1971; trumpetare, sångare, artist och jazzens största portalfigur.
Om sin uppväxttid i staden berättar han själv målande i boken Satchmo: My life in New Orleans 1954.
Från tidiga år fram till sommaren 1922 sjöng och spelade han i hemstaden, då han reste till Chicago för att ingå i King Oliver´s Creole Jazz Band.
Sen dröjde det inte länge förrän han blev jazzhimlens starkast lysande stjärna.
Med sin musik erövrade han hela världen.
Värre var det med hemstaden New Orleans, där de finare klubbarna i vit regi inte välkomnade honom.
Men 1949 var han i varje fall tillbaka under Mardi Gras som King of the Zulus.
Efter hans död dröjde det länge innan staden hyllade sin kanske störste son och först 1980 invigdes Louis Armstrong Park.
Över 1 000 donatorer från 26 länder bidrog med medel till den Armstrong-staty, skulpterad av Elizabeth Catlett, som nu finns i parken.
Dessvärre är vi många som anser att konstnärinnan inte lyckats fånga hans "själ", det är inte så här vi minns vår Satchmo från scen och film.
År 2001 tillkom ytterligare ett hedersbevis då flygplatsen fick hans namn.
We were poor and everything like that, but music was all around you.
Music kept you rolling.
Duke Ellington påpekade att "Satchmo was born poor, died rich, and never hurt anyone on the way".
Armstrong besökte Sverige åtta gånger: 1933, 1949, 1952, 1955, 1959, 1961, 1962 och 1965.
På webbplatsen finns massor av information om Satchmo, t ex om namnet uttalas "Lewis" eller "Louie".
Sidan skrivs och administreras av Louis Armstrong House and Archives, Queens College, City University of New York.
Jazzens internationellt störste ambassadör med verksamhet och turnéer 300 dagar om året, 60 år i showbusiness, 47 år i inspelningsstudior, 78 år på skivdiskarna och på hitlistorna hans inspelningar från 1923 finns fortfarande att köpa.
Besökte Sverige åtta gånger — alltid utsålda hus, köer vid biljettkontoren i sovsäckar och solstolar dagar i förväg — extrakonserter.
Många extra stora skivsäljare på gamla dar: Blueberry Hill, Mack The Knife, Hello Dolly passerade Beatles på hitlistorna 1964Mame, What A Wonderful World 1967 och 1970.
Har fortfarande en stor publik även bland unga människor, men sorgligt negligerad av media, som domineras av många i den historielösa rockgenerationen, som tror att all populärmusik började med Elvis Presley — en Presley som ville göra en LP med Armstrong för att göra rocken culinary union las vegas station casinos accepterad bland äldre lyssnare.
Arpent var även ett längdmått på ca 5,8 km i såväl Frankrike som dess kolonier.
Audubon Butterfly Garden and Insectarium, US Custom House på 423 Canal Street, öppnat 2008, är nordamerikas största museum för insekter och deras släktingar.
Här hittar du tusentals både levande och döda småkryp i alla culinary union las vegas station casinos, former och storlekar.
Givetvis finns även stadens välkända kackerlacka representerad, den påstås bli större än sina släktingar på andra platser och mer aggressiv.
Den har dock många vänner, i närheten av Bayou St John har lokalbefolkningen ordnat ett övergångsställe för "cockroach only" med vackert utformade trafikmärken.
Audubon Park mellan St Charles Street och Mississippi är en av USAs största stadsparker 140 ha och utformad på 1890-talet av John Olmsted, son till landskapsarkitekt Frederick Law Olmsted, som designat Central Park i New York.
Inom området finns välkända Audubon Zoo.
Men även parken är väl värd ett besök; här finns rika möjligheter att promenera längs laguner på vackra gångstigar, skuggade av uråldriga ekar, draperade med spansk mossa.
Sportintresserade kan utnyttja cykelbanorna, joggingspåren, golfbanan, spela tennis och t o m hyra häst.
På de fria fälten spelas baseboll, kastas frisbee och mumsas ur lunchkorgar.
Parken var tidigare en plantage, ägd av Etienne de Boré, 1785-1868en sockerodlare som revolutionerade industrin genom att komma på en metod att framställa strösocker granulera för kommersiellt bruk.
Han var också stadens förste borgmästare efter Louisiana Purchase.
Staden köpte marken 1871 och skapade Upper City Park; år 1886 fick den sitt nuvarande namn.
Här hölls 1884-85 en industriell världsutställning, som gav staden internationell publicitet.
Inga byggnader från plantagen eller utställningen finns kvar.
Ett av många sätt att ta sig till parken är att hoppa på St Charles-spårvagnen och stiga av vid Loyola University, stop 37.
Härifrån är det fågelvägen ca 1,5 kilometer till Zoo, målet för många.
Audubon Zoo är en park av världsklass där merparten av de välskötta 2 000 djuren har gott om utrymme.
Den grundades 1938, renoverades och utökades betydligt på 1970-talet.
Adressen är 6500 Magazine Street; snabbast tar du dig dit med bussen från Canal Street.
En av många höjdpunkter är Louisiana Swamp-utställningen, som bättre än flertalet rätt turistiska och dyra swamp-turer ger god kunskap om Cajun-land.
Alligatorerna ser opassande hungriga ut och de lär inte nöja sig med de cajunrätter som serveras i caféet.
Detta är också platsen där den årliga Swamp Fest hålls i oktober.
Webbplats Audubon, John James, 1785-1851, ornitolog och konstnär.
Han föddes på Haiti, uppfostrades i Frankrike men flydde för att slippa värnplikten till USA, där han började skriva och illustrera zoologiska verk.
Hans besatthet av fåglar resulterade i det klassiska verket Birds of America, som han bl a arbetade på under sina år i New Orleans 1821-1822 och som gjorde honom mäkta berömd.
Han förespråkade naturskydd och var långt före sin tid vad gällde naturvård.
Staden New Orleans har hedrat hans minne genom att uppkalla både en park och sitt välkända zoo efter honom.
För dem som samlar på Backstreet Cultural Museum, 1116 St Claude Street, ligger i Tremé District mellan Governor Nicholls Street och Ursulines Ave och belyser grunddragen av den afrikansk-amerikanska historien och kulturen genom permanenta utställningar om Mardi Gras-indianerna med över 15 kompletta dräkter se Mardi Grastraditionella musikbegravningar och second line-parader samt hur dessa företeelser influerat stadens musikstilar.
Museet är öppet för allmänheten tisdag-lördag kl 10-17 och det går utmärkt att beställa en guidad tur.
Tyvärr ligger denna dyrgrip inom ett område öster om Louis Armstrong Park som inte kan betraktas som helt säkert att vandra på egen hand igenom - ta för säkerhets skull en taxi.
Webbplats ska fungera våren 2006.
Namnet syftar troligen på att den var gjord av ett grovt bambuträd; ena ändan täcktes med ett skinn, den andra lämnades öppen.
Bamboula var också namnet på en av de vanligaste slavdanserna.
Bananas Foster, en efterrätt i sann New Orleansanda, skapad av den kända restaurangfamiljen Brennan.
Sautera de delade bananerna i smör, i vilket farinsocker fått smälta och bananlikör tillsatts.
Strö över kanel, häll rom över anrättningen och flambera.
Servera omedelbart med vaniljglass.
Som råmaterial användes ofta de pråmar flat boats vilka på 1700-talet transporterade gods nedför Mississippi till New Orleans, där de bröts sönder och i vissa fall slutade sin bana som trottoar.
De fungerade som "flodbankar" när gatorna i samband med regn förvandlades till strömfåror.
Avskräde av alla de slag slängdes direkt ut på gatan.
Stanken måste ha varit obeskrivlig, trots att dömda slavar varje dag tvingades att rengöra de rännstenar och diken som fanns.
Under regnperioderna blev gatorna otroligt hala, då avskrädet blandades med regnet.
Så sent som 1815 användes fortfarande svaglysande oljelampor som gatubelysning; först mot slutet av 1830-talet fick staden ett mer upplysande system.
Alla som innan dess gick på gatorna nattetid bar en handlykta för att om möjligt kunna undvika att trampa i den värsta dyngan.
Det måste ha varit en anslående syn när en kreolsk familj - alltid pigg på festligheter - begav sig iväg till en middagsbjudning eller bal.
Först i den långsamt framskridande processionen gick några slavar, bärande på lanternor samt herrskapets skor, strumpor och andra klädesplagg som togs på först när målet nåtts.
Sedan följde familjen i stövlar och regnkappor - männen bar dessutom egna lyktor.
Men trots förfärande förtretligheter i samband med fotförflyttningar fortsatte festligheterna oförtrutet.
Barbarinfamiljen - "Years ago in New Orleans the first thing they did was put you on the bass drum.
You worked all day playing the bass drum.
This was to learn rhythm.
It really taught you how to play rhythm.
This is why most of the guys from down there know rhythm.
They got some good rhythm drummers from down there.
Take Paul Barbarin - very good tempo - so his brother Louis.
Paul's brother plays more drums than he does.
I like Louis' drumming.
Paul gets salty when I tell him that.
He says "What do you mean - I taught him.
Louis Barbarin 1902-1997 har hörts här i Stockholm flera gånger på 1970-talet.
Han kom hit som medlem i Örjan Kjellins och Lars Edegrans New Orleans Joymakers.
Louis besökte Sverige första gången i oktober 1964, då som medlem i Albert "Papa" Frenchs orkester.
Storebror Paul Barbarin 1899-1969 kom tyvärr aldrig till Europa.
Brödernas far hette Isidore 1872-1960 och han var bl a med i den första upplagan av Onward Brass Band i början på 1900-talet.
Barbarin Sr spelade althorn och tidigare även kornett m m.
Han hade även två mindre kända söner, trumslagaren Lucien född omkring 1905 och död innan 1960 och trumpetaren William född omkring 1907, död 1973.
Danny Barker, kusin med bröderna Barbarin, skriver så här i sin underbara bok A Life In Jazz.
My grandfather, Isidore, played with the mighty Onward Brass Band, and much of what happened within this very busy Brass Band was discussed in this home.
Being small, I didn't understand much of the music talk, but my grandmother Josephine loved music and encouraged her four sons to play an instrument.
I associated with the two younger sons, Willie and Lucien.
I saw the older two, Louis and Paul, but they being older - that is young men - I didn't know very much about their interests.
But I did see them practicing drums.
Lucien spelade ett tag med Billie and Dee Dee Pierce.
Paul blev så småningom medlem i Luis Russells orkester som ackompanjerade Louis Armstrong under flera år på 1930-talet.
Louis Barbarin spelade in sina första skivor i Oscar "Papa" Celestins orkester i början av 1950-talet.
År 1951 var han med i George Lewis orkester i sex månader och hans fina trumspel i Lewis band finns dokumenterat på cd.
Louis, även kallad "Bob", arbetade också som trumlärare på 1940-talet.
En av hans elever var trumslagaren Earl Palmer född 1924.
Han besvarade en fråga om sina tidigaste influenser i tidningen Modern Drummer 1983: "First of all, Bob Barbarin who was my first teacher in music school when I first started studying formally.
He is the brother of a very famous dixieland drummer who played with Louis Armstrong years ago, Paul Barbarin.
But Bob who in my estimation, a better musician, although he isn't as well known.
Paul fick ju spela med ett flertal av den tidiga jazzens största namn, legendariska musiker som King Oliver, Jimmie Noone, Jelly Roll Morton, Sidney Bechet och Red Allen.
Klarinettisten Jimmie Noone och Paul gifte sig tillika med två systrar.
Paul var borta ifrån hemstaden i flera år men han återvände i slutet av 1940-talet för att starta sin egen orkester.
Han komponerade en massa melodier, de mest kända är kanske Come Back Sweet Papa, Call Of The Freaks, Bourbon Street Parade och The Second Line.
Barbarinfamiljens förnäma musiktraditioner förs vidare av Lucien Barbarin Jr, en utmärkt trombonist.
Han besökte Sverige för ett par år sedan och hans trombon kan höras på många cd.
Charlie Barbarin född 1954 för trumtraditionen vidare och 1983 var han med på en skivinspelning med Young Tuxedo Brass Band "504 records".
Danny, som måste räknas till jazzens mest färgstarka utövare, föddes och dog i New Orleans, men tillbringade trettio produktiva år med att spela med New York som bas.
Från 1929 hördes hans drivande ackordgitarr med jazzens främsta namn - Cab Calloway, Henry "Red" Allen, Benny Carter, Bunk Johnson.
Danny medverkade på över 1 000 grammofonskivor och var mycket stolt över att ha spelat med alla - från Bunk Johnson och Jelly Roll Morton till Charlie Parker och Buck Clayton.
Hans solida kompgitarr ger stadga och djup åt de inspelningar han medverkar i.
Om gitarristen Barker var ointresserad av solospel, var människan Barker en kontrast.
I yngre dagar var han en röjare, och han älskade att framträda som sångare och entertainer.
Hans bidrag till jazzhistorien har dessutom inte varit enbart musikaliska.
Han insåg tidigare än de flesta att det var viktigt att dokumentera musikstilen och dess utövares liv.
Förutom alldeles för litet erkända insatser redan på fyrtiotalet kom han så småningom att arbeta för Jazzmuseet i New Orleans.
Han var en av de viktigaste personerna kring brassbandsmusikens pånyttfödelse på sjuttiotalet, då han ledde ungdomsorkestern The Fairview Baptist Church Brass Band, där snart sagt alla av dagens unga och medelålders jazzgarde fick sin skolning.
Barker tillhörde en av New Orleans mest inflytelserika jazzklaner, släkten Barbarin, och var kompromisslöst stolt över sitt ursprung och sin musik.
Detta gjorde honom också till en kontroversiell figur eftersom han aldrig tvekade att framföra sina åsikter.
Så var han till exempel inte särskilt imponerad av vissa av de musiker som den framväxande europeiska tradrörelsen gjorde till kultfigurer.
Danny efterlämnar tre böcker; Bourbon Street Black, som just handlar om musikertraditionen i New Orleans, och två böcker med självbiografiskt historieberättande: A Life In Jazz och Buddy Bolden and the Last Days of Storyville.
De två sistnämnda har med sin blandning av fakta och skrönor visat sig vara svårsmält kost för enskilda europeiska torra tråkiga testuggare.
Låt inte deras högljudda klagorop över att inte alla årtal eller datum stämmer hindra dig från att ta del av Dannys minnen.
De ger mycket mer av jazzens själ än de vanliga katekeserna.
Vill du höra Dannys gitarr, sök radioshowerna This Is Jazz från 1947 finns återutgivna på Jazzology CD i flera volymer eller låna ett öra till den eleganta rumban Maria Elena med Bunk Johnsons orkester från samma år.
Enda skälet att i dag gå på den gatan är för att komma till St Louis Cemetery 1, som dock bör besökas i grupp eftersom området är osäkert.
Basin Street Blues; Spencer Williams lyriska lovsång från 1928 till den omstridda gatan avspeglar inte någon djupare kännedom om hur det faktiskt gick till på bordellgatan nummer ett under Storyvilles glansdagar.
Se istället texten som en hyllning till New Orleans!
Basin Street is the street where the elite always meet in New Orleans - land of dreams!
You´ll never know how nice it seems or just how much it really means!
I´m glad to be - Yes, Siree!
Where welcome´s free and dear to me, where I can lose my Basin Street Blues.
Baton Rouge, huvudstad i delstaten Louisiana med 0,5 miljoner invånare.
Den ligger 12 mil nordväst om New Orleans vid Mississippi och oceangående fartyg kan anlöpa hamnen, som är en av de riktigt stora i USA.
Dessutom ståtar staden med två välkända universitet, Louisiana State University och Southern University.
Namnet fick platsen av Iberville när han här i mars 1699 fann en nio meter hög påle, som markerade gränsen mellan två indianstammar.
På pålen hängde offergåvor i form av djurhuvuden, vars blod färgade den röd.
Mest kända byggnaden i staden är den 34 våningar höga State Capital Building, byggd av och för Huey P Long se detta ord.
Den invigdes 1932 och de 48 breda granittrappstegen som leder upp till ingången representerar den tidens delstater - numera har två extra steg lagts till högst upp för Alaska och Hawaii.
På första våningen kan man se den plats där Long sköts; hans statyprydda gravplats ligger en bit ifrån entrén.
Old Governor´s Mansion, 504 North Boulevard, kallas ofta för Louisianas svar på Vita Huset; här finns en West Wing, ett Oval Office, en Rose Garden och mycket annat som påminner om förebilden på 1600 Pennsylvania Ave i Washington.
Huey P Long lät bygga huset 1929 och det har tjänstgjort som officiellt residens för nio guvernörer, bl a bröderna Huey och Earl Long samt James Houston "Jimmie" Davis, som vann popularitet genom sina inspelningar, framför allt av "You are my sunshine".
Efter en omsorgsfull renovering öppnades huset 1997 för allmänheten.
Här finns hela 1 800 föremål med anknytning till guvernörerna, bl a den gröna silkespyjamas i vilken Huey Long tog emot en diplomat - ett tilltag som väckte internationell skandal.
I West Wing finns en välsorterad presentbod med många böcker om Louisianas historia.
Bland stadens övriga sevärdheter kan nämnas Old Arsenal Powder Magazine numera museumPentagon Barracks, Old State Capital med bl a en utställning om mordet på LongLouisiana Naval War Memorial och Riverfront Landing Facility underbar utsikt över Mississippi och alla fartygen.
Webbplats Battle of New Orleans utkämpades "på övertid" den 8 januari 1815 - se historia.
Ordet kommer från choctawindianernas bayuk, som betyder "en liten, långsam ström".
Bayou används ibland för att beteckna hela södra Louisianas träskmark.
Bayou St John är den enda bayou som finns kvar i själva staden.
Den gränsar till City Parks östra sida och går från Lake Pontchartrain till Orleans Avenue, en sträcka på drygt en mil.
Länge var den en betydelsefull transportled till staden se Lake Pontchartrain.
En uppgift säger att Bienville namngav denna bayou efter sitt skyddshelgon; andra källor anger att namnet syftar på John the Baptist Johannes Döparen.
Redan 1708, dvs tio år innan staden grundades, hade några fransmän slagit sig ner längs denna bayou, ungefär där Pitot House finns idag.
Jorden var bördig och odlingarna här har under årens lopp spelat en viktig roll för stadens försörjning.
Ta gärna en promenad längs denna bayou, t ex i samband med ett besök i City Park, och njut av de vita hägrarna, sköldpaddorna och de vackra omgivande husen.
Beauregard-Keyes House på 1113 Chartres Street är idag ett museum och mest känt för sina berömda hyresgäster.
Förste ägaren var farfar till schackgeniet Paul Morphy.
Huset byggdes 1826 i nygrekisk stil ovanligt i French Quarter och med slavbostäder samt en franskinspirerad trädgård.
Efter inbördeskriget bodde sydstatsgeneralen P G T Beauregard här i nästan två år.
Under perioden 1944-1970 levde och verkade författarinnan Frances Parkinson Keyes rimmar på eyes i huset.
Hennes böcker finns att köpa i presentshopen; mest känd är kanske Dinner at Antoine´s 1948.
Hon inspirerades av husets tidigare invånare och skrev böcker om både en general och en schackspelare.
Bechet, Sidney, född i New Orleans 1897, död i Paris 1959.
En av den tidiga jazzens främsta klarinettister och sopransaxofonister.
Bechet började sin musikerkarriär bara tolv år gammal.
År 1917 lämnade han hemstaden för gott.
Från 1919 och några år in på 1930-talet turnerade han med olika orkestrar, huvudsakligen i Europa.
Till och med Sverige fick ett besök i mitten av 1920-talet.
På 1940-talet fick Bechet och många andra New Orleans-musiker en nytändning i karriären, då intresset för den gamla jazzen spreds över världen.
Speciellt uppskattad - snudd på nationalhelgon - blev Bechet i Frankrike, där han bosatte sig permanent i början av 1950-talet.
Ett par av hans paradnummer - Wild Cat Blues och Petite Fleur - låg länge på de europeiska hitlistorna.
Sommarmånaderna tillbringade Bechet på Rivieran och i Juan-Les-Pins har man låtit resa en bronsbyst till Bechets ära.
Sedan maj 1997 finns en kopia av bysten i Louis Armstrong Park i New Orleans.
Hans självbiografi Treat It Gentle publicerades 1960.
De var nomader och vandrade från plats till plats på jakt efter föda.
Till Mississippidalen kom de första grupperna för runt 12 000 år sedan men till nuvarande Louisiana betydligt senare.
De levde mer eller mindre bofasta, några slog sig ner i kustområdena och blev specialister på fiske, skaldjur, båtbygge m m, andra stannade i skogsområdena, där de jagade, samlade nötter, bär och frukter.
De olika stammarnas specialisering främjade byteshandelns utveckling och handelsplatser culinary union las vegas station casinos - området där Café du Monde ligger i dagens New Orleans är ett exempel på en dylik.
Mest påtagliga bevis på urinvånarnas avancerade byggkonst är de s k mounds jordhögarsom finns vid t ex Poverty Point i norra Louisiana.
Materialet till dessa mounds transporterades i korgar och den arbetsinsats som fordrades är fullt jämförbar med ett pyramidbygge.
Jordhögarna utformades på olika sätt, i regel som upphöjda platåer, som blev plats för olika ceremonier, danser och religiösa högtider.
Vissa mounds användes för begravningsändamål.
Utgrävningar i området på 1950-talet antyder en högt stående kultur med en glansperiod så tidigt som 1750-1350, dvs för över 3 300 år sedan.
Varför denna boplats för runt 1 000 personer övergavs är en av många obesvarade frågor.
När Louisiana i slutet av 1600-talet började koloniseras uppskattas antalet urinvånare i nedre Mississippidalen till 20 000, uppdelade på många stammar.
Några av namnen lever kvar i olika sammanhang, t ex Attakapa, Opelousa, Tchoupitoula, Choctaw, Natchez, Houma, Chickasaw.
Under Louisianas franska och spanska perioder minskade urbefolkningens antal snabbt, bl a genom krig och importerade sjukdomar.
Andra gifte sig med de nya invandrarna och lämnade sina stammar.
Minskningen fortsatte efter USAs köp av Louisiana och indianernas markområden såldes successivt och återstående stammedlemmar flyttade till andra områden.
De idag ytterligt fåtaliga kvarvarande indianerna är i första hand Houmas, verksamma som lantbrukare, fiskare och jägare.
När New Orleans grundades 1718 användes traditionell begravningsteknik med jordgravar.
Detta visade sig dock mindre lämpligt, eftersom kistorna i samband med kraftiga regn ofta flöt upp.
Så småningom övergick man till kyrkogårdar ordnade för ovanjordbegravningar.
Den första av dessa var St Louis Cemetery 1 se detta ordgrundad 1789, och tillika stadens äldsta, kvarvarande kyrkogård.
Denna begravningsplats ligger strax ovanför French Quarter på sägenomspunna Basin Street och gränsade till Storyville.
Några kvarter närmare Lake Pontchartrain ligger St Louis Cemetery 2.
Dagens pumpsystem klarar dock att hålla undan vattnet och vanliga jordbegravningar skulle vara möjliga.
Men traditionens makt är stark.
Staden har ont om mark, därför konstrueras ovanjordgravarna så att de kan användas många gånger och dessutom är det fråga om "tät" bebyggelse.
Det finns fem huvudtyper att gravar, varav jag beskriver de tre vanligaste: Runt begravningsplatserna - cities of the dead - byggs en relativt bred mur, som innehåller gravar, s k wall vaults eller oven vaults.
Dessa hyrs vanligtvis för en längre eller kortare tid.
Innanför muren utformas kyrkogården som en miniatyrstad, med byggnader utan fönster, uppförda på mark som köps.
Dessa gravar är dyra vilket förklarar varför olika grupper slog sig samman om en gemensam gravplats, s k Society tombs.
Exempel på dylika sällskap är olika immigrantgrupper och yrkeskårer.
Gångarna mellan gravarna är ofta trånga, men några huvudgator för likvagnarna och begravningsprocessionerna är regel.
Eftersom sten eller grus inte finns på rimligt håll användes snäckskal för att binda leran.
För dig som är extra vetgirig - de två återstående gravtyperna kallas stepped tombs, ett slags mellanting mellan vanlig jordgrav och ovanjordgrav, respektive coping, ett slags gravhög.
I subtropiska New Orleans och innan mer eller mindre avancerad balsamering började användas ägde begravningen rum senast två dygn efter dödsfallet.
Eftersom katolska kyrkan alltid haft ett stort inflytande i Louisiana var kremeringar inget alternativ, eftersom dessa länge var förbjudna.
Vid begravningen stoppades kistan in i en gravkammare, som förseglades.
Den fick inte återanvändas förrän tidigast efter ett år och en dag.
När behov uppstod om att återanvända graven togs kistan ut och kastades medan det som återstod av kroppen stoppades i ett speciellt utrymme under graven - i en family tomb kunde här samlas kvarlevorna från många generationer.
Gravarnas inskriptioner lär betraktarna mycket historia.
Att New Orleans var en av de viktigaste immigrantstäderna framgår av att många minnesplattor innehåller texten "Né à….
Inskriptionen "död i gula febern" förekommer mest frekvent i samband med åren 1853, 1858, 1867 och 1878, då "Bronze John" drabbade staden extra hårt.
Vill du läsa mer om detta spännande ämne rekommenderar jag City of the Dead, A journey through St Louis Cemetery 1 av Robert Florence, pris 10 dollar, 80 sidor.
Denna kyrkogård är den mest intressanta och här ligger många av stadens otaliga personligheter begravda - voodoodrottningen Marie Laveau, schackspelaren Paul Morphy, borgmästaren Ernest N Morial, Homer Plessy från det berömda rättsfallet Plessy v Fergusonmusikfamiljen Barbarin, Bernard de Marigny den siste kreolaristokraten och sockerindustrialisten Étienne de Boré.
Lika glädjande som förvånande är att det på denna kyrkogård inte fanns någon segregation avseende ras eller social ställning - men väl vad gällde religion.
Längst bak på kyrkogården finns en avdelning för protestanter.
Begravningsplatserna kallas Cities of the Dead och är i regel planerade som "kvarter" med "gator", varav några är bredare och ger utrymme för begravningsprocessionerna.
Den mest intressanta kyrkogården i staden är St Louis Cemetery 1 se detta ord.
Besök den endast med en guidad tur, området är farligt.
Andra begravningsplatser, som turister ofta beger sig till, är Lafayette Cemetery i Garden District, St Louis 3, 3421 Esplanade Ave och Metairie Cemetery - stadens största, där du kan gå på egen hand.
Vill du se hur begravningsplatserna ser ut?
Gå då till följande makalösa foto- och textsida, gjord av Hans Björknäs i Finland: beignet, fransk, fyrkantig, flottyrstekt, florsockeröverströdd munk utan hål som med fördel intas rykande het på Café du Monde.
Där kan du även köpa deras degmix, det är inte särskilt svårt att själv fixa till munkarna på hemmaplan.
Bellocq, Ernest J, 1883-1949, även kallad Papá Bellocq, fotograf, född i New Orleans och verksam där från ca 1895 till slutet av 1930-talet.
Han var en välkänd figur i Storyville "gick som en anka och talade med pipig röst" och fotograferade många av de prostituerade, vilkas förtroende han vann.
Nakenbilder, javisst - men inga porrporträtt, trots att en fotograf på den tiden kunde göra stora pengar på "franska kort".
Efter hans död skrapade brodern, en katolsk präst, bort modellernas ansikten på glasnegativen - myt eller verklighet?
Men han insåg tydligen bildernas konstnärliga värden och förstörde dem inte helt.
New York´s Museum of Modern Art publicerade 1970 en bok med många av hans bilder: E J Bellocq, Storyville Portraits redigerad av John Szarkowski.
Ett nytryck med utökat bildmaterial publicerades 1996.
Många av hans bilder finns också återgivna i Al Rose´s fantastiska bok Storyville, New Orleans.
Bellocq är begravd på St Louis Cemetery 3.
Signaturen CR kompletterar: Om denne eminente fotograf och dokumentator av Storyville vet vi inte mycket.
Han dog knall och fall, helt utblottad och glömd, på Baronne Street år 1949.
Hans största insats var nog då han dokumenterade de galanta damerna i Storyville omkring 1912.
Tydligen gick han som nån sorts son i huset på alla bordeller, ungefär som Toulouse Lautrec i Paris.
Bellocq var även han fysiskt märkt då han var hydrocephalicer vattenskalle och snudd på dvärg.
Hans far, Charles Le Moyne 1626-1685son till en värdshusvärd, utvandrade som tonåring till Kanada, då kallat Nya Frankrike.
På egna meriter och genom hårt arbete skapade han sig en stark politisk och ekonomisk ställning i kolonien, gifte sig med Catherine Thierry och fick fjorton barn, tolv pojkar och två flickor.
Hela släkten Le Moyne hade stort inflytande i Nordamerika under den franska tiden och den bidrog till att de franska intressena försvarades och utökades.
Bienville, nummer tolv i barnaskaran, sägs ha varit mindre karismatisk än sin äldre bror Iberville 1661-1706som koloniserade Louisiana.
Men på många sätt har Bienville underskattats och frågan är om Louisiana över huvud taget kunnat fungera som en fransk koloni utan hans stora insatser.
Ett konkret exempel är den händelse i september 1699, som beskrivs under English Turn, där den kanotpaddlande Bienville med övertalning som enda vapen lyckades förmå ett engelskt krigsfartyg att lämna Mississippifloden.
Bienville föddes i Montreal och tillbringade sina första 18 år i Kanada, där han fick både teoretisk och praktisk utbildning.
Tolv år gammal antogs han som kadett i flottan och tjänstgjorde senare på olika fartyg under Iberville, som 1697 tog med honom till Frankrike - ingen av bröderna skulle återse Kanada.
Under uppslagsordet historia beskrivs uppdraget som Ludvig XIV gav Iberville: kolonisera Louisiana och hindra engelsmän och spanjorer att få kontroll över floden.
Anmärkas bör att många starka krafter var emot en kolonisering.
Iberville, som själv fick ägna en stor del av sin tid åt resor till Frankrike, måste ha haft en hög uppfattning om sin yngre bror och utsåg honom 1702 till kommendant för kolonien.
Bienville hade under de tre första åren i Louisiana med stor kraft ägnat sig åt att utforska kustområdet, floden och inlandet, sett ut platser för olika fort och försvarsanläggningar samt - inte minst viktigt - lärt sig indianspråk.
På honom, endast 22 år gammal, las det tunga ansvaret att hålla ihop en nybildad koloni som egentligen hade alla odds emot sig - ett tufft klimat, ogästvänlig natur med farliga djur, bristande stöd från moderlandet, dålig utrustning samt många tvångsförflyttade och därmed arbetsovilliga kolonisatörer, som gav Louisiana ryktet att vara en straffkoloni.
Trots allt lyckades Bienville under sin första administrationsperiod 1702-1713 hålla ihop den fattiga kolonien och genom god diplomati vidmakthålla fredliga relationer med flertalet indianstammar, som klart föredrog fransmännen framför engelsmännen.
Internt beskylldes dock Bienville för att vara auktoritär, ohederlig och för att ha svårt att komma överens med andra befattningshavare.
Många brev med anklagelser och motanklagelser skickades till franske marinministern och andra potentater.
Trots att en undersökningskommission i stort friade Bienville utsågs 1713 Antoine de la Mothe Cadillac till guvernör medan Bienville formellt fick nöja sig med att vara militär kommendant.
I praktiken vilade dock totalansvaret tungt på honom och så blev det ofta under hans långa tjänstgöring eftersom de som sattes över honom antingen blev sjuka, visade sig odugliga eller dog.
Bienvilles andra administration började 1718; i samband med utnämningen fick han även Cross of St Louis som tack för sina tjänster.
Samma år utsåg han slutgiltigt platsen för New Orleans och påbörjade arbetet med att grunda staden.
Två år senare gick John Law´s företag se historia i konkurs och Bienville anklagades på nytt för administrativ oförmåga.
År 1724 fick han order att återvända till Frankrike, dit han anlände i augusti 1725 med en av sina bröder - totalt var minst fem av dem på ett eller annat sätt inblandade i kolonisationen av Louisiana.
Efter nära 27 års tjänst i kolonien fick Bienville visserligen en hygglig pension på 3 000 livres per år - men inget officiellt uppdrag på sju år.
Väldigt lite är känt om vad han gjorde under dessa år, Paris var knappast en stad i hans smak.
Känt är dock att han flitigt umgicks med sina släktingar och några trogna vänner.
Sannolikt följde han också noga händelseutvecklingen i sin älskade koloni.
Strax efter sin ankomst till Paris skrev Bienville en lång och innehållsrik promemoria till marinministern och ledningen för företaget som tagit över efter John Law.
I den beskriver han ingående läget i Louisiana, vilka fel som begåtts och vad som fordrades för att få kolonien att blomma - och han skrädde inte orden.
En och annan som suttit i skyddad miljö i Frankrike och fattat avgörande beslut om kolonien fick säkert nattsömnen störd.
Flera av hans släktingar drabbades på olika sätt.
Vändpunkten kom i februari 1732 då Bienville utnämndes till guvernör för Louisiana.
Bakgrunden var kortfattat att hans företrädare Étienne Perier guvernör 1725-1733 totalt misslyckats med de för kolonien så viktiga kontakterna med indianerna och hans krig med Natchez-stammen blev en katastrof.
Bienville seglade från Frankrike i december 1732 och anlände 52 dagar senare till New Orleans, där han mottogs med glädje och värme av invånarna.
Kolonien var i ett förfärligt dåligt skick, mat och utrustning saknades och relationerna med urinvånarna körda i botten.
Trots stora ansträngningar blev två framtvingade fälttåg mot Chickasaw-stammen föga framgångsrika och det hela slutade med en föga ärofull fred.
Allt var dock inte nattsvart, handeln började ta fart och även viss produktion.
Bienvilles många år av hårt arbete började ta ut sin rätt och hans tidigare energi och optimistiska läggning hade bedarrat.
I maj 1742 skrev han ett bittert brev till marinministern med begäran om att bli befriad från sitt uppdrag.
Till efterträdare utsågs Marquis de Vaudreuil guvernör 1743-1753som anlände till New Orleans i juli 1743.
Bienville återvände till Paris några månader senare och levde ett tillbakadraget liv i en våning på Rue Vivienne fram till sin död i mars 1767.
Lästips: Bienville, Father of Louisiana av Philomena Hauck, Louisiana Life Series No 10, ca 10 dollar, publicerad 1998.
Ten Flags in the Wind av Charles L Dufour från 1967 svår att få tag i - men den är ett fynd!
Black Code, se Code Noir.
Blaine Kern´s Mardi Gras World i Algiers är ett mycket udda företag, nämligen världsledande på att bygga karnevalsvagnar flottar och tillhörande jättefigurer.
I enorma hangarliknande byggnader tillverkas flottarna, som under Mardi Gras och andra karnevaler körs längs paradgatorna.
Ta gratisfärjan vid foten av Canal Street till Algiers; effektiv restid är mindre än tio minuter.
Vid färjeläget finns en gratisbuss som på 6-8 minuter tar dig till Mardi Gras World, där guider visar runt.
Figurerna som pryder flottarna tillverkas i papier maché numera även i plast och imponerar inte bara genom sin storlek, många är formidabla konstverk.
De säljs till nöjesparker och karnevalsorganisationer över hela världen.
Ta med kamera och kombinera gärna denna utflykt med en vandring genom Algiers Point.
Webbplats blues, från eng blue - sorgsenvar ursprungligen en ren sångstil som går tillbaka till slutet av 1800-talet hos den afrikan-amerikanska befolkningen på landsbygden, inte minst längs Mississippifloden.
Texterna präglas av smärta och vemod - men även humor och ironi - samt har ofta sexuella anspelningar.
Så småningom började sångerna att ackompanjeras och även spelas rent instrumentalt.
Den musikaliska uppbyggnaden behövde därmed göras mer enhetlig; varje vers omfattar numera vanligen tolv takter enligt ett fast mönster med tonika, dominant och subdominant.
Blues blev ett kommersiellt begrepp runt 1912, då noterna till Memphis Blues publicerades.
Kända bluessångerskor med sin storhetstid under 1920-talet är Bessie Smith och Ma Rainey.
Bolden, "Buddy" Charles Joseph, 1877-1931 har kallats "The First Man Of Jazz", sannolikt med all rätt.
Han var musikaliskt verksam som trumpetare och bandledare från ca 1895 till 1906.
Den korta karriären avbröts definitivt 1907, då han togs in på mentalsjukhus.
Där dog han den 4 november 1931 och begravdes i en omärkt grav på Holt Cemetery, mellan City Park och Metairie.
Om de forskare som ägnar sig åt den traditionella jazzen fick önska sig EN sak skulle de sannolikt snabbt kunna ena sig om att Bolden och hans band hade spelat in en skiva.
Ingen har hittats trots rykten om en försvunnen fonografrulle.
Den 6 september 1996 fick "The blowingest man since Gabriel" enligt Jelly Roll Morton den musikbegravning som han om någon förtjänade.
Olympia Brass Band ledde paraden och under närvaro av bl a ett barnbarn till Bolden och borgmästaren Marc H Morial avtäcktes ett minnesmärke på kyrkogården Holt Cemetery, 635 City Park Ave.
Lästips: In search of Buddy Bolden, First Man of Jazz av Donald M Marquis.
Bonnie and Clyde, det gravt kriminella paret Bonnie Parker och Clyde Barrow med bl a tio mord på sina samveten, tillbringade sin sista tid i Bienville Parish, norra Louisiana.
Den 23 maj 1934 sköts de ihjäl i ett bakhåll på landsvägen Ringgold Road, strax utanför Gibsland.
I närliggande Arcadia finns ett museum som till skillnad från Arthur Penn´s film från 1967 med Faye Dunaway och Warren Beatty inte ser paret som missförstådda amerikanska hjältar.
Utöver basfakta och en del intressanta föremål koncentrerar museet sin separatutställning främst på de lokala polismän som deltog i slutuppgörelsen med det i hela USA efterlysta paret.
De tre systrarna Boswell, Connee, Martha och Helvetia Vetkom tidigt i kontakt med New Orleans rika musikliv.
Mamma Boswell var mycket förstående för döttrarnas musikintresse och spelsugna ungdomar från grannskapet som klarinettisten Leon Roppolo och bröderna Leon och Louis Prima, båda trumpetare, var flitiga gäster i hemmet.
Connee började sin musikaliska utbildning på cello redan som fyraåring 1911.
Även Martha och Vet fick en gedigen musikalisk utbildning, Martha på piano och Vet på violin.
Connee spelade inte bara cello utan också piano, altsax och trombon.
Alla tre systrarna engagerades med tiden i New Orleans Philharmonic Orchestra.
Intresset för jazz och annan populärmusik tog dock överhand och de började utveckla sin speciella täta stämsång, därtill uppmuntrade inte minst av den legendariske kornettisten Emmet Hardy.
Systrarna Boswell började turnera, framträda i radio, göra skivinspelningar och slog snart igenom både nationellt och internationellt.
Inte nog med att de kunde sjunga, de kunde vara sin egen orkester också med Martha på piano, Vet på gitarr och Connee på altsax eller trombon.
Systrarna arbetade som grupp fram till 1935 och gjorde inspelningar med populära orkesterledare som Benny Goodman, Artie Shaw och Glenn Miller.
De hann också med ett par turnéer i Europa 1933 och 1935.
Efter det att gruppen upplösts gjorde Connee en framgångsrik solokarriär och uppträdde långt in på 1960-talet i TV- och radioshower.
The Boswell Sisters fick många efterföljare, kanske mest kända är The Andrew Sisters.
Bourbon Street lokalbefolkningen säger kort och gott The Street är stadens berömda nöjesgata och den enda i French Quarter som får ha neonljus.
Här trängs barer med starkt varierat utbud, musikhallar för alla tänkbara stilar, i alla avseenden billiga stripteaseklubbar möjligen med undantag av prisetexklusiva restauranger med kavajtvång, souvenirbutiker med T-shirts som främsta lockvara - och ännu fler barer med olika inriktning: piano- topless- bottomless- och oyster.
Du får lätt intrycket att gatan fått sitt namn efter Kentuckys välkända whisky.
Så är dock inte fallet, svaret är istället 1700-talets franska kungafamilj, närmare bestämt hertigen av Bourbon, som satsade stora pengar i kolonisationen av Louisiana genom Mississippi Company.
Nattetid är gatan avspärrad för trafik och tjänstgör som gågata.
Vad du än är ute efter så finns det på Bourbon.
Endast offentliga toaletter saknas.
Givetvis har denna välkända gata fått en låt uppkallad efter sig - Bourbon Street Parade.
Trumslagaren Paul Barbarin skrev den på 1950-talet och den spelas och sjungs fortfarande flitigt, så det är lika bra att du lär dig texten med en gång: Let´s fly down, or drive down to New Orleans that city, is pretty, historic scenes.
I´ll take you, parade you, down Bourbon Street.
There´s a lot of hot spots, you´ll meet all the Big Shots down on Bourbon Street.
Bandet spelar vanligen stående eller gående.
I och för sig har du säkert större utbyte av dessa bands musik än av deras historiska bakgrund, men låt oss ändå störa med en liten återblick: I många hundra år har mänskligheten glatts åt mässingsmusik.
I USA blomstrade den under tidigt 1800-tal även om rötterna går längre bakåt i historien.
Mässingsorkestrar användes i skiftande sammanhang - de spelade för marscherande militärer men gav också konserter, medverkade med sorgemusik vid begravningar och inte minst - de spelade dagens populärmelodier för avkoppling och dans.
I New Orleans, där offentliga danser ordnades veckans alla dagar t o m på söndagar till inflyttade protestanters fasa började man använda mässingsorkestrar vid danser redan 1807.
Det fanns en mängd orkestrar att välja på - inte bara från den militära garnisonen, utan från olika frivilligkårer som snabbt övergav alla militära traditioner utom de tilldragande granna uniformer och sprittande musik.
Dessutom spelade ofta mexikanska och kubanska orkestrar i staden.
Det afrikansk-amerikanska kulturarvet kunde tidigt göra sig gällande genom de miliskårer som stadens s k fria färgade upprättade redan under den spanska regimen.
Den egentliga storhetstiden för mässingsmusiken i USA inföll under perioden 1840-1910 med namn som Patrick Gilmore och sedermera John Philip Sousa som framträdande.
Vad beträffar New Orleans kom jazzforskningen framför allt att koncentrera sig på det afrikansk-amerikanska arvet, vilket ledde till att alla de europeiska immigranter som förde med sig sina traditioner från Frankrike, Italien eller Böhmen glömdes bort.
Brassbanden var en nyttig skola för blivande jazzmusiker, men långt in på 1930-talet rörde det sig egentligen om två skilda traditioner.
Många spelade i båda sammanhangen, men det fanns också många strikta specialister, mässingblåsare som inte ville spela jazz, eller utomordentliga jazzmusiker som inte ville, eller kunde, spela efter de notblad som var de rigeur i paradsammanhang.
Dagens brassband är mer än någonsin tidigare en del av det afrikansk-amerikanska kulturarvet, så som det uppfattas för närvarande.
De allra senaste åren har dock sett en del försök att återuppväcka den speciellt amerikanska blandning som spelade i grunden europeisk musik men med många drag och influenser från det kollektiva afrikanska minnet.
Vanliga "smaksättare" är russin, riven cocos, kanel, muskotrot - men alla har sina egna specialiteter.
Låter kanske inte så gott men smakar himmelskt med den tillhörande whiskysåsen.
Främsta anledningen till att hon platsar i denna ordlista är hennes kraftfulla fördömande av slaveriet samt hennes mycket positiva beskrivningar av New Orleans.
I ett brev daterat New Orleans den 20 januari 1852 beklagar hon sig över att hon inte fått uppleva några av de berömda danserna på Congo Square.
Men hon var där under vinterhalvåret och sedan 1845 var torgdanserna begränsade till sommarperioden.
Brennan´s på 417 Royal Street är en av stadens förvånansvärt många lyxkrogar, kanske mest känd för sin frukost, vars pris får vanliga löntagare att omedelbart spärra upp ögonen och vakna.
Men deras Egg Benedicte lär vara värda sitt pris.
Ett bra exempel är Lafitte´s Blacksmith Shop, 941 Bourbon Street, där tegel murats in mellan väggarnas synliga och bastanta träreglar.
Storbränderna 1788 och 1794 ödelade alla träkonstruktioner och spanjorerna införde bestämmelser om att reglar och väggtegel skulle täckas av cement samt taken förses med tegelpannor.
Huvudregeln för att skydda sig är vanligt sunt förnuft.
Vissa områden bör helt undvikas, andra är säkra under dagtid.
Förhållandena inom olika områden ändrar sig dock relativt snabbt mellan åren, varför generella regler är svåra att ställa upp.
Turistgatorna i French Quarter är välpatrullerade och relativt säkra även nattetid.
Kyrkogårdarna är väl värda att besöka, men det bör göras i grupp.
Genom att staden ekonomiskt är så beroende av turism - 2001 besöktes den av 8 miljoner turister - görs stora ansträngningar för att göra staden säker.
Och du - be careful out there.
Antalet mord främst drogrelaterade, interna uppgörelser var i mitten av 1990-talet högre än ett per dag.
Siffran sjönk sedan dramatiskt och var år 1999 nere i 162 men har sedan dess åter stigit och var 2003 uppe i 274 stycken.
Buck Jr, George H har byggt upp ett imponerande musikimperium på 1204 Decatur Street, där vi också hittar Palm Court Café se detta ord.
I Bucks katalog finns det mesta från blues och tidig New Orleansjazz till relativt moderna tongångar.
Och inte bara i cd-format på skivmärken som Jazzology, GHB, American Music m fl.
Även böcker och video ingår i Bucks sortiment.
De har blivit en symbol för staden och finns avbildade i all turistlitteratur.
Tro dock inte att de talföra kuskarnas livfulla skildringar av företeelser som passeras under turen är sanna - men underhållningsvärdet är högt.
Priset ligger runt 40 dollar.
Burgundy Street finns från turistsynpunkt inte så mycket att säga om - men lyssna på George Lewis fantastiska inspelningar av Burgundy Street Blues, det finns drygt 50 stycken att välja mellan.
Burke, James Lee, 1936-deckarförfattare, som bl a skrivit en romansvit om den lätt luggslitne Dave Robicheaux, som i de nio böckerna hinner vara polis i New Orleans, fisketursarrangör, privatdeckare och sedan polis igen i cajunland, där han har sina rötter.
Böckerna dryper av Cabildo är sedan 1911 flaggskeppet bland delstatsmuseerna och belyser historiskt perioden från den första kolonisationen fram t o m den s k rekonstruktionen, som följde efter inbördeskriget.
Museets ambition är att visa att det historiska arvet inte bara består av några ofta spektakulära händelser med väl- och ökända personligheter i huvudrollerna utan mer av en kontinuerlig utveckling som karaktäriseras av social förändring samt kulturell och etnisk mångfald.
Cabildo med sina vindskupefönster och sitt brutna tak ligger vid Jackson Square till vänster om huvudingången till St Louis Cathedral; till höger finns tvillingbyggnaden Presbytère.
Båda byggdes på 1790-talet, ersatte tidigare byggnader och finansierades av stadens allestädes närvarande donator Don Andrés Almonester y Rojas.
Cabildo, i spansk kolonialstil, blev klart 1799; föregångaren förstördes i storbranden 1788.
Exakt 200 år senare var det dags igen, då fick taket och övervåningarna svåra skador i ännu en brand.
Merparten av de värdefulla utställningsföremålen, bl a Napoleons dödsmask, kunde dock räddas och flyttades tillfälligt över till Presbytère.
Få historiska museer torde ha så mycket historia i sina väggar som Cabildo.
USAs köp av Louisiana 1803 undertecknades i salen som kallas Sala Capitular på andra våningen.
Och vid sitt mycket omtalade besök i staden 1825 bodde den franske markisen, politikern och officeren de La Fayette 1757-1834 i byggnaden.
Han var mäkta populär i USA efter sitt framgångsrika deltagande i amerikanska frihetskriget mot engelsmännen 1775-1783 Självständighetsförklaringen den 4 juli 1776 och han blev även god vän med George Washington.
När staden på 1800-talet var delad i tre kommuner tjänstgjorde Cabildo som stadshus för First Municipality och senare som delstatens högsta domstol, som här avgjorde det berömda fallet Plessy v Freguson, se Jim Crow-lagar.
I anslutning till Cabildo finns Arsenal, som till och från visar specialutställningar om t ex kaffehandeln eller fartyg på Mississippi samt den permanenta "Louisiana and the Mighty Mississippi".
Ägna minst ett par timmar åt detta utsökta museum.
Besöksguiden i form av en pedagogisk folder är inspirerande och ger bra bakgrund till utställningsföremålen.
Cable, George Washington, 1844-1925, författare, född och uppvuxen i New Orleans.
Hans berömda bok Old Creole Days är en ironisk, kritisk och humoristisk novellsamling om staden och dess invånare; han hade ett gott öga till den gamla stammens vita kreoler, som inte fullt ut uppskattade hans beskrivningar.
Andra klassiker är The Grandissimes och Strange True Stories of Louisiana.
Cable avskydde slaveri och rasism och var en förkämpe för medborgerliga rättigheter för alla - åsikter som tvingade honom att 1884 flytta till Massachusetts.
Mark Twain gästade honom ofta och beskrev honom som "Söderns främsta litterära geni".
Café Brulot, cikoriakaffe kryddat med apelsin och citronskal, kanel, kryddnejlika, socker, konjak och apelsinlikör.
På menyn finns även te, mjölk och burkläsk - inget annat.
Lokalbefolkning och turister slåss om platserna på detta med all rätt populära rastställe.
Gott, gott, gott - öppet dygnet runt.
Kaffet som används är mörkrostat och blandat med 40 procent cikoria för att "ge stuns" åt smaken.
Tips: från bak sic sidan går det bra att se hur munkarna tillagas.
Maskinerna och flottyrbassängerna ser ålderdomliga ut men fungerar uppenbarligen väl.
En filial finns numera i Riverwalk.
Intressant är att stadens vietnamesiska koloni numera tagit över driften av denna historiska träffpunkt.
Webbplats cajun är ett ord som står för många saker.
Det är en av de former av franska som talas i Cajun Country Acadianadvs i första hand i sydvästra Louisiana med Lafayette som "huvudstad".
Cajun är också en musikform som bygger på fransk folkmusik med fiol och dragspel som viktiga ingredienser.
Ordet används, liksom creole, som beskrivande adjektiv: cajun food, cajun cottage etc.
Men först och främst är Cajuns sv:kajuner ättlingar till de fransk-kanadensare, acadians, som utvisades från Acadia se detta ord samt kajunernas historia år 1755 och framåt.
Deras landsförvisning torde ha varit en av de grymmaste som en folkgrupp har utsatts för.
Den har beskrivits av Henry Woodsworth Longfellow 1807-1882sin tids nationalskald, i poemet Evangeline på hexameter 1847 ; en klassiker som idag nog saknar läsare.
I januari 1765 kom en första grupp om tjugo kajuner till New Orleans och i maj ytterligare 650.
Staden kunde eller ville inte härbärgera dessa flyktingar, som ansågs synnerligen lantliga på alla vis, kort sagt riktiga bondtölpar.
I stället gavs de möjlighet att kolonisera områden väster om New Orleans.
Spanjorerna, som vid den här tiden styrde kolonien, uppmuntrade invandringen och sände skepp till Frankrike för att hämta en del av de kajuner som återvänt till sitt moderland men inte kunnat finna sig tillrätta.
Ca 1 600 hämtades år 1785 med sju skepp.
Till en början livnärde sig nybyggarna på småjordbruk, jakt och fiske.
När olja upptäcktes i början av 1900-talet började många arbeta inom oljeindustrin.
De levde ett anspråkslöst liv, gifte sig tidigt och skaffade stora familjer - tjugo barn var inte alls ovanligt.
Ingen behövde hungra; i träskmarkerna fanns obegränsat med mat av olika slag.
År 1955 fanns det 600 000 kajuner i Louisiana.
Cajun food är kraftig, lantlig, rejält kryddad husmanskost - det är ingen tillfällighet att Tabasco, den världsberömda hetsåsen, produceras inom området.
Rätterna byggs ofta upp på en mörk redning, roux, och innehåller fisk, skaldjur, vilt - och grönsaker.
Resultatet är inte tilltalande för ögat, men väl för gommen.
En av hemligheterna med deras kryddkonst är att kryddorna tillsätts pö om pö i samband med tillredningen.
Creole cuisine var det fina stadsköket med mer smör, grädde och vin och där det gick åt fyra kycklingar i en rätt där cajun klarade sig på en.
Idag har de ursprungliga skillnaderna mellan cajun cooking och creole cuisine i mångt och mycket försvunnit - inte minst pga att man lånat friskt av varandras idéer.
Allt oftare benämns maten Louisiana kitchen.
Och du, lita aldrig på en smal kock.
Det är en ren fröjd att se skickliga cajundansare och dito zydeco svänga sina lurviga i deras speciella varianter av vals, twostep etc.
Vissa cajunrestauranger med dans lär ofta ut stegen under första speltimmen till hugade spekulanter.
God steghjälp finns också på nätet, kolla t ex calenda, en pardans "framförd med gester inte helt förenliga med anständighet" som exekverades av slavarna på de arbetsfria sön- och helgdagarna.
En vanlig dansplats var Congo Square.
Camellia Grill i Uptown, 626 S Carrollton Avenue, öppnades 1946 och började då bl a servera hemlagade hamburgare.
Inga bord finns i lokalen; du sitter vid den långa disken och beställer direkt av kocken.
Pröva även gärna deras pajer, omeletter och pecanvåfflor.
Men räkna med att kön ibland är lång.
Canal Street är en av de bredaste - över 50 meter - affärsgatorna i USA och går mellan Mississippi och City Park Avenue, nära City Park.
Den med vackra lyktstolpar försedda gatan delar staden i uptown och downtown.
Namnet vittnar om att gatan en gång var tänkt som kanal med förbindelse till Basin Street.
Men därav blev intet.
Egentlig gata blev den först 1806.
All gatunumrering utgår från Canal Street.
Se även neutral ground.
Cancer Alley eller amerikanska Ruhrområdet kallas flodvägen mellan Baton Rouge och New Orleans pga orenade utsläpp från i första hand de många petrokemiska industrierna.
Louisiana har dessvärre en ledande ställning i USA vad gäller miljöförstöring.
Han föddes på Touro Infirmary i New Orleans och familjen bodde en kort tid därefter på Monteleone Hotel, 214 Royal Street.
Capote levde huvudsakligen i New York men återvände flera gånger till New Orleans, t ex 1945 då han bodde i en våning på 711 Royal Street.
Många av hans noveller som tilldrar sig i New Orleans finns i Music for Chameleons, som han tillägnade Tennessee Williams.
Carousel Gardens, se City Park.
Namnet syftar på att personen i fråga fick plats med alla sina tillgångar i en "stor kappsäck", stundtals tillverkad av mattor eller mattliknande textil ett utsökt vackert exemplar från ca 1870 finns på Cabildo.
Termen används än idag om personer som ställer upp i val utanför sitt hemdistrikt.
Carr, John Dickson, 1906-1977, amerikansk deckarförfattare, som förlade sina mordgåtor långt tillbaka i tiden och ofta arbetade med "det låsta rummets" problematik.
Han skrev några deckare som tilldrar sig i New Orleans - bl a Papa Là-bas, i vilken voodoo, Marie Laveau både den äldre och den yngre samt quadroon-baler spelar betydande roller.
För att råda bot på det stora kvinnounderskottet i sina nyvunna kolonier vidtog den franska staten olika åtgärder.
Dels tvångsrekryterades kvinnor till att "tjänstgöra" i kolonierna - de hämtades från fängelser eller togs från gatan och anhölls för lösdriveri och prostitution samt skeppades iväg, mer eller mindre frivilligt.
Dels utrustade franska staten unga, giftasvuxna kvinnor av god familj med en hemgift, en kista med kläder och linne, och bekostade resan till kolonien.
Källor uppger att de första kistflickorna till New Orleans kom 1728.
Vid sin ankomst togs de om hand av Ursuline-nunnorna, som anlänt till staden i augusti året innan.
De sista kistflickorna kom till staden 1751.
Uppgifter finns också om att ett antal redan 1704 anlänt till Mobile i Louisiana.
Informationen om les filles à la casette i New Orleans är motstridig.
Författarinnan Mary Gehman påstår i sin bok Women and New Orleans, a history från 1988 att inga historiska bevis finns på deras existens i staden.
Och "om några verkligen kom så var det någon gång mellan 1700 och 1725".
Dokumenterat är dock att systemet var i bruk och culinary union las vegas station casinos den franska staten bokfört utgifter för att utrusta kistflickor.
Några källor påpekar att det franska namnet inte alls syftar på brudkistan utan på den typ av huvudbonad, som flickorna brukade bära.
Senare års grundforskning stödjer i allt väsentligt Gehmans teser.
Merparten av New Orleans berömda järnarbeten i form av grindar, balkonger, gallerier och staket är av cast iron.
Men även wrought iron, smidesjärn, är ett vanligt material.
Det är oftast av äldre datum, skirare och mindre utsmyckat.
På 915 Royal Street finns det berömda Cornstalk Fence i cast iron med ett mönster av ståtliga majskolvar samt blomman för dagen - en upp till fem meter lång, slingrande blomma, som sluter sig i skymningen, slår ut på morgonen och ändrar färg under dagen, från djupblått till blekrosa - som slingrar sig runt majsbladen.
Enligt en inte helt säker källa köpte Dr Joseph Biamenti staketet från Philadelphia runt 1850 som present till sin fru som bittert saknade majsfälten i sin barndoms mellanvästern.
Ett tvillingstaket finns runt Colonel Short´s Villa på 1448 Fourth Street i Garden District.
CBD, Central Business District.
Central Business District, vanligen kallat CBD, är stadens kommersiella och administrativa centrum med banker, advokatbyråer och storföretagens huvudkontor.
Inom området, som begränsas av Canal Street, Mississippi, Howard och Loyola Avenues, finns även hypermoderna Ernest N Morial Convention Center för stadens många kongressbesökare, stora hotell och många turistattraktioner, t ex Riverwalk Marketplace och Spanish Plaza.
Dessutom jättekasinot Harrah´s, öppnat hösten 1999.
Chalmette ligger ca en mil nedströms om staden.
Här utkämpades slaget om New Orleans år 1815 som slutade med att Andrew Jackson besegrade de brittiska styrkorna under ledning av sir Edward Packenham svåger till Napoleons besegrare, the Duke of Wellington.
Slagfältet och begravningsplatsen för i första hand nordstatare, som dödades i området under inbördeskriget, hålls i ordning av Jean Lafitte National Historical Park.
Fyra gånger om dagen berättar Park Rangers om slaget.
För icke bilburna är det enklast att följa med en flodbåt, t ex Creole Queen, som gör flera utflykter per dag till Chalmette.
Påståendet att kyrkogården utgör sista viloplatsen för de nära 900 engelsmän mot endast ett tiotal amerikaner som dödades i slaget är fel.
Charles, Robert orsakade indirekt ett av stadens värsta rasupplopp under Jim Crow-lagarnas era.
En het natt i juli 1900 stannade tre polismän för att fråga Charles varför han satt tillsammans med en bekant på en trappa till en vit familjs hus.
Inte bara ord utväxlades utan även skott och Charles flydde med ett sår i benet.
Senare samma natt dödade han två poliser som kom till hans hem - och flydde på nytt.
Nästa dag började upplopp i staden och afrikan-amerikaner angreps urskillningslöst av vita uppviglare och rashetsare, som dödade ett drygt tiotal och sårade många.
En skola för svarta brändes ner.
Flertalet tidningar underblåste de anarkistiska strömningarna.
Undantagstillstånd utlystes och borgmästaren lät stänga alla barer och krogar.
Charles gömde sig i ett hus på Saratoga Street, några dagar senare upptäcktes hans gömställe och i den eldstrid som följde dödade han ytterligare fem personer och sårade många innan han själv genomborrades av kulor.
Hela händelsen beskrivs utförligt i Gunnar Hardings "Kreol" - läs den!
Chase, John Churchill, död 1986, skämttecknare, författare, humorist, historiker m m.
Han har bl a skrivit bestsellern Frenchmen, Desire, Good Children and other streets of New Orleans, som lär ut mycket om stadens historia med utgångspunkt från gatunamn.
I förordet tackar han på sedvanligt sätt diverse personer, som hjälpt honom, bl a hustrun "who says that she does so believe that I was at the library all the times I said I was, and not at the Sazerac Bar.
I also wish to thank the bartenders of the Sazerac Bar".
I samband med sin beskrivning av Tchoupitoulas Street återger Chase den gamla New Orleans-anekdoten om polismannen som en morgon fann en död häst i hörnet av Common och Tchoupitoulas.
Efter flera fåfänga försök att i sin anteckningsbok stava sistnämnda namn tog han helt resolut hästen i svansen och drog den ett kvarter neråt floden.
Hans rapport löd: Dead horse in the street at the corner of Common and Magazine.
Enligt en uppgift användes roten i kaffe första gången under amerikanska inbördeskriget då kaffe var en bristvara och behövde förstärkning.
I Sverige nyttjades cikoria under världskrigen som rent surrogat för kaffe - det berömda "surret".
Children´s Museum, se Louisiana Childrens´ Museum.
Chopin, Kate, född O'Flaherty, 1851 ev 1850 -1904, författare, född i St Louis, Missouri.
Hon gifte sig 1870 med Oscar Chopin, paret bodde en tid i New Orleans men flyttade sedan till en plantage i Nachitoches.
År 1882 dog Oscar av malaria och Kate flyttade tillbaka till St Louis med sina sex barn.
Här började hon skriva och blev snabbt en uppskattad författare, främst för sina miljöskildringar "local colorist" av Louisiana och dess kreoler och kajuner novellsamlingarna Bayou Folk och A Night in Acadie.
År 1899 gav hon ut romanen The Awakening, som skildrar en gift kvinnas sexuella uppvaknande.
Kritikerna och samtiden chockades av hennes sätt att behandla detta känsliga ämne, hon föll i onåd och tvingades upphöra med sitt författarskap.
Boken återutgavs på 1960-talet och Kate Chopin fick upprättelse - idag hyllas hon som en av de radikala kvinnoskildrarna och åtnjuter stor respekt, inte minst från feministiska författare.
Se t ex webbplats City Park är liksom Audubon Park en av USAs största stadsparker.
För mer än hundra år sedan skänkte John McDonough mark till staden för parkändamål - och fick som tack en av ekarna uppkallad efter sig.
Idag är parken betydligt större och omfattar 600 hektar.
Den har årligen tio miljoner besökare.
Majestätiska ekar, många över 800 år och draperade i spansk mossa, skuggar hela 13 kilometer gångvägar längs konstgjorda laguner, rika på fisk och fågel.
På Timkin Center tidigare Casino Buildingnågra hundra meter från ingången i hörnet av Esplanade Ave och Wisner Boulevard, säljs dricka, smörgåsar, glass m m och det går även att hyra trampbåtar.
Bland sevärdheterna i parken märks New Orleans Museum of Arts NOMAsom imponerar stort även på lindrigt konstintresserade, och restaurangen serverar sällsynt fräscha små lunchrätter.
Intill NOMA finns the Dueling Oaks, under vars trädkronor mer än en hetlevrad kreol sägs ha mist livet i dueller om olika skönheters gunst.
Enligt myten växer ingen spansk mossa på dessa ekar, eftersom de bevittnat så mycken sorg och smärta.
Men i varje fall träden tycks ha hämtat sig utan insats av någon krisgrupp och mossan hänger i rika mängder och längder från dess grenar.
Nära Timkin Center ligger sevärda Botanical Garden.
Yngre besökare föredrar säkert Storyland, en barnpark med många aktiviteter.
Intill finns också nöjesparken Carousel Garden med ett litet pariserhjul, veteranbilar, berg- och dalbana - men framför allt en karusell från 1906 med sina "flygande trähästar" som har hamnat i något så fint som National Register of Historic Places.
Överlevande hundraåriga träkaruseller är nämligen lätt räknade.
År 1982 restaurerades trädjuren och "spelorgeln" för 1,2 miljoner dollar.
Här finns också ett miniatyrtåg som erbjuder 15 minuters åktur i parken.
Den rymmer även ett stort antal golf- och tennisbanor som är tillgängliga även för turister.
Stora områden är avsatta för sportaktiviteter av skilda slag.
Enklaste sättet att åka till parken är att ta Esplanadbussen, t ex från Canal Street, och gå av vid konstmuseet.
Nära parken ligger Pitot House på 1440 Moss Street, ett av de äldsta husen möjligen från 1799 i New Orleans som fortfarande står upp.
Det är pietetsfullt inrett med tidstypiska möbler och väl värt att besöka.
Code Noir Black Code var en lag från 1724 som reglerade hur slavar, men även s k free people of color, skulle behandlas och vilka rättigheter de hade.
De fick inte rösta, inneha offentliga arbeten eller gifta sig över rasgränserna.
Slavar som frigivits var skyldiga att bära passersedlar för att kunna bevisa sin status.
Lagen stadgade horribla och stränga straff för förseelser av olika slag från slavarnas sida.
Men också att ägarna skulle förse sina slavar med mat och kläder samt att de inte behövde arbeta på sön- och helgdagar.
År 1800 hade New Orleans runt 10 000 invånare, varav hälften vita, 3 000 slavar och 2 000 free people of color.
Code Noir var basen i delstatens slavlagar till slutet av 1820-talet.
Rör ihop det strimlade med dressingen i en 10-litershink, helst dagen innan servering, låt stå kallt!
Commander´s Palace på 1403 Washington Avenue, mittemot Lafayette Cemetery 1 är kanske den finaste av stadens många lyxrestauranger.
Den serverar i första hand utsökta rätter, inte minst syndigt kaloririka desserter, från det regionala köket.
Dock endast till propert klädda, vilket för herrar innebär minst kavaj och slips.
Samma klädtvång gäller även för den något mindre exklusiva och prismässigt överkomliga "jazz brunch" som serveras varje söndag.
Confederate Museum på 929 Camp Street är delstatens äldsta museum.
Det öppnades 1891 och belyser tiden för inbördeskriget, som i sydstaterna kallats "The War of Northern Aggression".
Louisiana utträdde ur USA i början av kriget och förenade sig med sydstaterna, CSA.
Här finns målningar, vapen, fanor, dokument och personliga tillhörigheter till sydstatspresidenten Jefferson Davis och general Robert E Lee.
Inte minst intressanta är de dokument som beskriver afrikan-amerikanernas insatser för sydsidan i egna förband och med egna officerare.
Presentshopen innehåller originella artiklar för krigshistoriskt intresserade, t ex kortlekar med krigsmotiv av olika slag, byggsatser av hela fältslag m m.
OBS - kan vara tillfälligt stängt för reparationer från våren 2003, helt eller delvis.
Kolla aktuellt läge på webbplatsen men även hemsidan är "darrig".
Congo Square, se Louis Armstrong Park.
Den till museum omvandlade lagerlokalen har fått många priser för sin unika och moderna utformning.
Här visas både permanenta och tillfälliga utställningar, hålls konserter ofta modern jazzspelas teater och ges dansföreställningar.
Museet är ett absolut måste för konstintresserade modernister - vissa torsdagar är det fri entré.
Här finns också ett utsökt internetcafé, nästan gratis.
Webbplats Cornstalk Fence, se cast iron.
Court of Two Sisters, 613 Royal Street, är en restaurang med den största innergården i hela French Quarter.
Här serveras en daglig, relativt turistisk "jazz buffet brunch" från 09.
Men möjligheterna att pröva det regionala kökets specialiteter är utsökta.
På bordet finns ett sextiotal rätter, allt från gumbo och Shrimp Creole till Egg Benedicte och King Cake.
De två systrarna hette Emma och Bertha Camors och försåg1886-1906 från sin affär mondäna överklassdamer med nödvändighetsartiklar av typ franska parfymer, importerade spetsar och exklusiva klänningar.
Namnet kommer via franskan från engelska crabs.
Två tärningar används och du satsar mot en person som håller "bank".
Om summan av tärningarna i första kastet är sju eller elva har du vunnit medan två, tre eller tolv innebär att du förlorat din insats.
Om tärningarna visar något annat får spelaren kasta igen och vinner om han kan slå samma summa innan han kastar en sjua.
Varför då namnet crabs?
Jo, namnet betecknar det lägsta möjliga och förlorande slaget: två prickar.
Krabbor begraver sig i sanden och det enda du ser av dem är de två ögonen.
Alla andra semantiska förklaringar till namnet crapaud med derivativer kan avvisas, artigt men bestämt.
Att detta enkla tärningsspel haft mänskligheten i sin makt visas av några enkla associationer kring begrepp som vi kanske inte alltid förstår ursprunget av: - att stå sitt kast innebär så t ex att man måste ta konsekvenserna av sina handlingar - ett förlorande kast kan inte göras om - sinkadus var förr ett vanligt ord för "lycklig tillfällighet".
Tittar man noga på ordet ser man att det rör sig om cinque à deux, dvs franska för det vinnande kastet sju.
Att beteckningen för "ett lyckat slag" så småningom också kommit att få betydelsen örfil visar bara att den språkliga kunskapen aldrig varit vad den var för generationen före.
Har du förlorat får du inte tärningarna mer.
Låt mig sluta med ett exempel som jag är särskilt förtjust i!
Det är ingen tillfällighet att när en ny kedja livsmedelsbutiker ska introduceras och få ett dragande namn så fastnar man till slut för Seven-Eleven.
Namnet gav alltså öppettiderna, inte tvärtom, och valet kan säkert anses vara ett lyckokast!
Den som vill lära mer läser lämpligen under uppslagsordet "astra-galer" i något bra lexikon på folkbiblioteket.
Och tveklöst är det en ren fröjd att äta dessa välsmakande kusiner till hummern, speciellt om de serveras varma och pepparkokta som traditionen bjuder i Louisiana.
Kärt barn har många namn, det gäller även kräftor.
Universitetsutbildade biologer, nordstatare och engelsmän m fl säger crayfish.
Personer som inte förstår tjusningen med denna delikatess säger mudbugs - vilket borde vara straffbart.
Leksaksträskhumrar är ännu ett namn.
Utbudet består främst av odlade men även vildfångade exemplar.
Historieböckerna berättar att man på sockerrörsplantager norr om New Orleans redan i slutet av 1700-talet odlade kräftor i små dammar.
Hundra år senare började de små liven att säljas på French Market.
Men de betraktades som fattigmansmat ända till runt 1960.
Idag producerar kräftodlarna i Louisiana varje år 50 000 ton och svarar därmed för över 90 procent av hela landets produktion och för hälften av hela jordens.
I pengar handlar det om 40-50 miljoner dollar till odlarna.
På senare år har kineserna - till stor förtret för de lokala odlarna - börjat att framgångsrikt sälja djupfrysta kräftstjärtar till restaurangerna i delstaten till mycket fördelaktiga priser.
I Louisiana kokar man traditionellt kräftorna i en jättegryta med vatten som kryddas med salt, peppar, vitlöksklyftor, citron och ett antal övriga kryddor - beroende på kocken.
I koket läggs även bitar av majskolvar, sötpotatis och lök.
Vid s k crawfish boil, som är ett party och motsvarar våra kräftskivor, hälls hela anrättningen exklusive spadet ut på långbord, som täckts med tidningar.
De kryddstarka skaldjuren kräver rikligt med törstsläckande tillbehör.
New Orleans borde kallas myternas stad.
En av de bättre är "kräftlegenden": När engelsmännen 1755 tvingade kajunerna, the cajuns, att lämna Acadia nuvarande Nova Scotiablev de lokala humrarna så ledsna av att inte längre kunna fångas av sina vanliga fiskare att de beslöt att följa efter sina tidigare herrar.
Många av dessa begav sig till Louisiana dit de första anlände 1765.
För humrarna blev vägen väl lång - när de äntligen nådde fram till träskmarkerna sydväst om New Orleans hade de förlorat både vikt och storlek och förvandlats till kräftor.
Att definiera ordet är värre än att ge sig ut på extremt tunn is.
Klart är dock att termen i sig upplevs som mycket positiv, "alla vill vara creole", och att innebörden varierat i både tid och rum.
Rent språkligt borde det inte finnas några kreoler kvar eftersom termen egentligen endast avser första generationen som föds av kolonisatörer i det nya landet.
De barnen torde vara döda för länge sedan.
Men långt ifrån allt är ju logiskt.
Än idag debatteras vem som med rätta kan kalla sig creole - många hävdar numera att termen i en vidare mening avser alla födda i Louisiana.
Undrar vad de kvarvarande ursprungsinvånarna, dvs indianerna, säger om det.
För att ytterligare krångla till det hela har på senaste tiden termen börjat användas om fransktalande afrikan-amerikaner i sydvästra Louisiana - som en slags motpart till sina vita grannar, cajuns.
Creole används också som ett positivt och förstärkande adjektiv om allt som på ett eller annat sätt produceras i delstaten: creole tomatoes extra stora och finacreole mustard, creole cooking etc.
Hela creole-problematiken sammanfattas så här i en skämtteckning, där en till synes utarbetad guide förklarar att "a creole is a black person from Spain who knows how to speak French.
Något av deras inställning framgår av följande citat: "Travel?
I am already here!
Crescent City Brewhouse, 527 Decatur Street, serverar stans bästa öl.
Välj mellan exempelvis de egna märkena Red Stallion och Black Forest.
Trevliga lokaler med synliga bryggerikärl i koppar och rostfritt.
Du ser den t culinary union las vegas station casinos från färjeläget vid foten av Canal Street, titta upriver!
Pga Mississippis synnerligen slingriga strömfåra ligger brofästet på östbanken väster om det på andra sidan se väderstreck.
Crescent City, se smeknamn.
Cricket, The - en skvallertidning som spelat en liten, men dock roll i den tidiga jazzhistorien.
Standardverket Jazzmen slog fast att "nor was Bolden just a musician but also an allround man" och att han vid sidan av att sköta sin frisörsalong även redigerade och gav ut skandalblaskan The Cricket.
Senare forskning visar att Bolden vare sig var frisör "…although he drank a lot and hung out at barber shops" eller publicerade tidningen och som man ett tag trodde var ett rent fantasifoster.
Men nu har i varje fall ett exemplar hittats, nummer 8 från juli 1897.
Och visst var det en skvallertidning, troligen kortlivad och månatlig med koncentration på händelser i Algiers.
CSA, förkortning för Confederate States of America och Centralförbundet för socialt arbete.
Custom House, 423 Canal Street, började byggas 1848 av granit från Massachusetts och blev helt klart först 1881.
Byggnadsmaterialet är extremt tungt och klart olämpligt för träskmark; dessutom är väggarna över en meter tjocka.
Undra på att hörnstenarna sjunkit ordentligt.
General Butler se historia använde byggnaden som högkvarter och fängelse för sydstatsfångar.
Många anser att byggnaden är pampig medan Mark Twain tyckte att den mest liknade en stor islåda.
Förfarandet medförde att träden flöt när de slutavverkades vid nästa högvatten för att sedan efter att ha toppats och befriats från grenar flottas ut från swampen via kanaler.
Storhetstiden för cypressindustrin, då merparten av de riktigt stora bestånden avverkades, var 1890-1930 - idag är dess ekonomiska betydelse ringa.
Cypressträden kan bli mycket gamla - Louisiana Cypress Lumber Co fällde ett med 3960 årsringar.
Cypress är Louisianas "landskapsträd".
Sedan våren 2000 arbetar State Museum med att skapa ett Cypress Sawmill Museum i Patterson, en liten stad nära Morgan City ca 2 timmars bilresa åt sydväst från New Orleans.
Museet ska stå färdigt 2003 och belysa alla aspekter på cypresshanteringen - avverkning, transport, bearbetning, Davis, Jefferson, 1808-1889, den förste och ende presidenten för Amerikas konfedererade stater - sydstaterna 1861-65.
Han var en kontroversiell politiker och stark förespråkare för slaveriet.
På väg till sitt hem i Mississippi blev han sjuk i New Orleans och dog hos goda vänner i Payne-Strachan House på 1134 First Street i Garden District.
Davis begravdes på Metairie Cemetery men flyttades senare till Richmond, Virginia.
Många av hans privata tillhörigheter finns på Confederate Museum.
D-Day Museum, The National, 945 Magazine Street, öppnades den 6 juni 2000, exakt 56 år efter att operation Overlord, dvs invasionen i Normandie, inleddes och 175 000 allierade landsteg på den franska kusten.
Antalet besökare första halvåret var hela 200 000.
Varför detta museum i New Orleans?
En utförlig webbplats finns på de Marigny, Bernard, 1785-1868, var den "siste kreolske aristokraten".
Hans föräldrar var rika och som tonåring ärvde han en mångmiljonförmögenhet i dollar.
Han sändes till Europa för att utbildas och lära sig göra affärer - med föga framgång.
Vid sin återkomst till New Orleans introducerade han tärningsspelet craps, på vilket han spelade bort sina pengar.
Minnestavlan på hans grav i St Louis Cemetery 1 konstaterar att han "förlorade merparten av sin förmögenhet före sin död".
Hårt skuldsatt tvingades "världens rikaste tonåring" att vid 53 års ålder arbeta som kontorist och hyra en enkel tvårummare på Frenchman Street i den stadsdel som uppkallades efter honom: Faubourg Marigny se detta ord.
Om det nu var pga spel, ogynnsamma affärer, enorm generositet, en processande hustru eller ett i högsta grad utsvävande liv som han gick i konkurs är oklart - kombinationen var förödande för ekonomin.
Det är lätt att glömma bort att Marigny var en betydelsefull person i arbetet med att omvandla den forna kolonien till en amerikansk delstat - bl a genom att dra upp riktlinjerna till Louisianas konstitution.
År 1822 valdes han till "president of the state senate".
Hans kanske mest bestående och än idag kända insats är diverse gatunamn, som lever kvar och som avspeglar upphovmannens intressen och drömmar: Craps, Pleasure, Benefit, Treasure, Music, Poets, Duels, Peace, Elysian Fields - och Desire.
Degas, Edgar, 1834-1917, fransk impressionistisk konstnär.
Han kallade sig ibland själv "Louisianas son" därför att hans mamma var född i New Orleans.
Degas, vars namn ursprungligen stavades De Gas, är mest känd för sina målningar av dansöser och av motiv från cafémiljöer.
Mindre känt är att han även målat flera tavlor föreställande sina nordamerikanska släktingar.
Hösten 1872 gjorde Degas en resa till sina franskkreolska släktingar på Esplanade Avenue i New Orleans.
Där träffade han bl a sina två yngre bröder som båda arbetade och bodde i staden.
I brev beskriver han sina intryck på ett oförglömligt sätt och berättar om stadens exotiska vyer, hjulångare på Mississippi, vackra kvinnor av afrikansk härkomst, vita kolonnförsedda herrgårdar och apelsin- och bananträd.
Starkt påverkad av allt detta målar han bortemot 20 tavlor med motiv därifrån.
Hans favoritmodell är svägerskan Estelle som liksom han själv lider av starkt nedsatt syn.
Estelle delar även hans stora musikintresse.
Den enda tavla Degas fick såld till ett museum under sin livstid heter "A Cotton Office in New Orleans".
I början av 1873 lämnade han så sin mors födelsestad, troligtvis bl a beroende på att det starka neworleansljuset irriterade hans ögon.
Efter hemkomsten lät han skicka efter alla de tavlor han gjort under sitt besök och förvarade dem sedan i sin ateljé som påminnelse om de människor han träffat i New Orleans.
Huset där Degas bodde i New Orleans är idag pietetsfullt bevarat och restaurerat och används som ett exklusivt bed and breakfast-ställe.
På tredje våningen kan man njuta av Degas verk och även för icke-gäster ges möjlighet att få se somligt av det han gjort som pryder väggarna i bottenvåningen.
The Musson House på 1331 Third Street i Garden District byggdes 1850 av Michael Musson, chef för The Cotton Exchange och morbror till Edgar.
Sedlarna trycktes med engelsk text på ena sidan och med fransk på den andra.
Dixie var också en benämning på de amerikanska sydstaterna till en början avsågs dock endast New Orleansanvänd sedan början av 1850-talet.
Dixie är även namnet på en populär sång, av D D Emmett, som var sydstatstruppernas mest älskade kampsång under inbördeskriget.
Den blev så populär att den även finns i en nordstatsversion.
Dixie är också kortnamn på dixieland jazz.
Men en vördad medarbetare har en betydligt mer personlig, rolig och träffande definition, måhända mindre musikvetenskapligt exakt: Dixieland jazz hade jag fullkomligt klart för mig vad det var en gång i tiden.
Skolbandstävlingarnas klassindelning var kristallklar i 1950-talets Stockholm.
I avdelningen New Orleans-jazz var det kornett, banjo och tuba med stadigt tvåtaktskomp som gällde.
Kollektiv improvisation till skillnad från dixielandklassens korta ensembler och långa solopartier med tassande två-fyrakomp av gitarr och kontrabas.
Vad som var den äkta varan visste minsann vi New Orleanspurister.
Dixieland var vit epigonmusik, ofta framförd av herrar i väst och halmhatt.
New Orleans var den sanna, svarta jazzen.
Allt annat var lögn och bedrägeri.
Första ordentliga törnen fick denna klara kategoriindelning när jag i boken Jazzmen såg det klassiska fotot av världens första jazzorkester?
Gitarr i stället för banjo?
Hur kunde det komma sig?
Och sedan fick jag veta att tuban ersatte kontrabasen på 1920-talet av främst inspelningstekniska skäl.
Än grumligare blev bilden när jag via grammofon stiftade bekantskap med Kid Thomas Valentine´s Dixieland Band.
En suverän svart dansorkester från Algiers, som hette Dixieland Band?
Vad var nu detta?
Den definitiva dödsstöten fick kategoriindelningen New Orleans - Dixieland när jag på ort och ställe till min fasa upplevde att infödingarna gärna talade om New Orleans Dixieland Jazz.
Hur som helst, livsbejakande musik är det och greppet om publiken finns kvar efter de första hundra åren.
Den skrevs 1946 av Louis Alter musik och Eddie de Lange text som ledmotiv till filmen New Orleans med bl a Louis Armstrong.
Do you know what it means to miss New Orleans and miss it each night and day?
I know I´m not wrong, the feelin´s gettin´ stronger The longer I stay away.
Miss the mosscovered vines, the tall sugar pines Where mockin´-birds used to sing.
And I´d like to see the lazy Mississippi a-hurryin´ into spring.
The moonlight on the bayou A creole tune that fills the air.
I dream about magnolias in June and soon I´m wishin´ that I was there.
Do you know what it means to miss New Orleans When that´s where you left your heart and there´s something more: I miss the one I care for More than I miss New Orleans Doctor John, även kallad Bayou John, Jean Montaigne m m, ca 1802-1884, var en av de mest kända voodooprästerna i New Orleans med ett mycket spännande levnadsöde.
Han påstod sig vara prins från Senegal.
Fadern hade enligt den kungliga familjens traditioner tatuerat hans ansikte, vilket underströk det grymma utseendet.
Spanjorerna tog honom som slav, så småningom fördes han till Kuba och blev en duktig kock.
Främsta inkomstkällan för häxdoktorn var healing, försäljning av gris-gris och att spå.
Kundkretsen som gjorde honom rik bestod främst av vita.
Information om de presumtiva kunderna köpte han av tjänstefolk hos välbärgade kreolfamiljer.
Hans hus på Bayou Road var fyllt av dödskallar, ormar, ödlor, skorpioner samt 15 fruar och 50 barn - i denna miljö tog han emot sina kunder.
I sin voodoolära var han troligen först med att blanda katolicism och ormdyrkan.
Mot slutet av sitt liv förlorade han hela sin stora förmögenhet och han dog utfattig.
Pianisten m m Dr.
John, se detta ord, tog år 1967 sitt artistnamn efter honom.
Läs gärna Robert Tallants Voodoo in New Orleans, ca 5 dollar i pocketupplaga.
Dodds, Warren "Baby", 1894-1959, trumslagare.
Näst yngst av sex syskon.
Började tidigt med trummor och tog lektioner av Dave Perkins, Walter Brundy och Manuel Manetta.
Han ersatte Henry Zeno i Eagle Band, då denne hastigt avled.
Sina första professionella jobb spelade han med Joe Oliver och senare med Papa Celestin och en del andra.
År 1919-20 var han på flodbåtarna med Fate Marable som kapellmästare.
Anslöt sig till King Oliver i Kalifornien 1921.
Följde med honom till Chicago året därpå.
Medlem av legendariska King Olivers Creole Jazz Band.
Gjorde inspelningar med Jelly Roll Morton, Louis Armstrong och en rad andra jazzgiganter.
Var med i Bunk Johnsons band i mitten av 1940-talet och även i Original Zenith Brass Band.
Var mycket culinary union las vegas station casinos de sista åren och en stroke gjorde honom partiellt förlamad.
Johnny blev tonåring samtidigt som New Orleans såg jazzen födas.
Han blev snabbt en av stadens mest respekterade musiker och kunde spela inte bara i den snabba, mångtoniga, hetsande stil som för många var liktydig med jazz, utan också ge bluesen röst genom klarinetten.
Johnny spelade i New Orleans framför allt med Kid Ory.
Han flyttade 1918 från staden och kom att tillbringa resten av sin karriär i Chicago, där han ledde egna orkestrar från mitten av tjugotalet.
Vid sin död räknades han till "de gammalmodiga" - han höll troget fast vid den stil som han varit med om att utveckla trettio år tidigare, och till musiker som hade samma uppfattning.
Johnnys klarinettspel griper tag i lyssnaren genom sin direkthet, känsla och höga konstnärliga halt.
Också de som inte har något intresse för jazz brukar kunna uppskatta den sortens konstnärsskap.
Rekommenderad inspelning: Perdido Street Blues med the New Orleans Wanderers finns på cd.
Om Dodds finns egentligen inga historier.
Hans liv var musiken och utöver den hade han två andra intressen - han var en ivrig läsare av baseballreferaten i tidningen, liksom av börssidorna.
Hans barn berättar om en pappa som, till skillnad från andras pappor, aldrig kunde vara med och leka vilt eller spela boll med ungarna.
Hans fingrar var till för klarinetten och fick inte riskeras.
Så följde också att han noga undvek allt arbete i hemmet.
Vi som tillhör hans beundrare understryker att detta säkert inte var av manschauvinistiska skäl utan enbart till följd av respekt för konsten!
Vanliga mynt är 1 cent penny5 cent nickel10 cent dime25 cent quarter.
Sedlarna har alla samma format och finns i valörerna 1, 2 ovanlig5, 10, 20, 50 och 100 dollar.
Domino, Antoine "Fats", sångare, pianist, låtskrivare.
Han föddes 1928 i staden och började redan som tioåring att spela på lokala klubbar.
Som tonåring medverkade han i Dave Bartholomews orkester.
Första skivan, The Fat Man, blev en braksuccé och såldes i en miljon exemplar.
Framgångarna fortsatte med Blueberry Hill, Walking To New Orleans m fl.
Totalt har hans skivor sålts i 70 miljoner exemplar.
Tre gånger har han besökt Sverige, senast 1987.
Hans åtta barn har namn som alla börjar på A - efter Antoine.
Här spelar ofta unga, moderna brassband - men även rena jazzkvällar förekommer.
Något av ställets tidigare uppstickarroll har falnat men de grillade revbensspjällen är goda och portionerna stora.
Webbplats doubloon dublonursprungligen ett spanskt guldmynt.
Idag används "myntet", numera av aluminium, som throws souvenirer som slängs ut från paradvagnarna till åskådarna i samband med Mardi Gras och andra parader.
John, egentligen Malcolm John Rebennack Jr, föddes i New Orleans den 20 november 1941.
Redan i unga år började Mac, som han kallas för, spela gitarr och piano.
I samma veva började han också att skriva låtar.
En del är riktiga guldklimpar, som exempelvis blueslåten "A Losing Battle", först inspelad av Johnny Adams 1961.
MRs farsa hade en liten radioaffär och han reparerade även ljudanläggningar på diverse ställen.
Ett av dem var "The Pepper Pot", ett litet hak i Gretna.
Där brukade Fess Longhair spela omkring 1949, ibland ensam eller med en mycket liten grupp: "They wouldn't let me sit in the club 'cause I was too young.
So I stood on a log outside the window, and I looked in; I could see Fess's hands.
MR har sagt att Fess Longhair blev som en andra farsa när fadern avled.
I mitten av 1960-talet övergav MR New Orleans och stack till USAs västkust.
Där kom han in i den så kallade studiosvängen och var med om en hel del skivinspelningar.
MRs första LP under Dr.
John-signaturen är "Gris- Gris"-albumet på Atlantic från 1968.
Through my contacts with gris-gris and spiritual-church people and by reading New Orleans history that my sister and others had turned me on to.
I had begun to dig the importance of Doctor John as an early spiritual leader of the New Orleans community.
But it was when I read a piece by the nineteenth-century writer Lafcadio Hearn that my head really got turned seriously around.
In Hearn's story, I found that Doctor John and one Pauline Rebennack were busted in the 1840s for having a voodoo operation and possibly a whorehouse.
I don't know for sure, but there's a strong chance that Pauline Rebennack was one of my relatives, so I feel more than an incidental sympathy for the man whose name I took as a stage name in 1967.
Författaren m m Lafcadio Hearn bodde i New Orleans mellan 1877 och 1887.
Det är en utmärkt skiva som kan rekommenderas!
Hösten 1982 kom MR till Sverige för första gången.
Han kom hit för att spela in och producera en LP med rockgruppen Madhouse.
En kortare turné gjordes även med en konstellation av svenska musiker, varav några från Madhouse.
Ett par år efter den först visiten kom MR tillbaka och gjorde en solokonsert på en liten restaurang på Västerlånggatan i Gamla Stan i Stockholm.
Under åren som gått har Rebennack återkommit ett oräkneligt antal gånger.
Första europabesöket ägde rum 1970.
Vill du veta mer?
Skaffa då hans läsvärda självbiografi Under a Hoodoo Moon - The Life of the Night Tripper, som publicerades 1994.
Men utbudet av vatten på flaska, för dem som så önskar, är betryggande.
Droppen från New Orleans heter en makalös låt av musiksnillet och ordkonstnären Povel Ramel.
Han skrev den 1983 åt Grynet Molvig, som då spelade in den på en singel.
I mars 1984 framförde mästaren själv melodin med Sven Olssons trio i TV.
Dueling Oaks, se City Park.
Gräl mellan i regel vita, välbärgade kreoler löstes aldrig med knytnävarna.
De använde mer "förfinade" metoder och duellerna utkämpades med värjor enligt strikta regler.
Vanliga platser för dessa uppgörelser om ibland rena struntsaker var parken bakom St Louis Cathedral och City Park.
Den korta gatan Exchange Alley mellan Canal St och Conti St i French Quarter var i början av 1800-talet känd som "fäktmästargatan" - här fick hetlevrade kreoler förfina sina fäkttalanger under sakkunnig ledning.
Några av läromästarna kunde också hyras för att provocera fram en duell med någon antagonist som betalaren själv inte vågade korsa klinga med.
När amerikanarna kom till New Orleans blev eldvapen allt vanligare.
Men även yxor, klubbor och påkar brukades.
Tidningen Daily Picayune rapporterade i juli 1837 att "duels are as common these days as watermelons".
År 1839 förbjöds duellering i lag, men seden vidmakthölls, om än i starkt begränsad omfattning.
År 1953 utkämpades en duell med bilar!
Edegran, Lars, född 1944, piano, gitarr, banjo.
Medlem i det legendariska stockholmsbandet The Imperial Band i början av 1960-talet.
Flyttade till Chicago 1965 och fortsatte efter ett halvår till New Orleans för permanent bosättning.
Startade 1967 New Orleans Ragtime Orchestra, som så småningom kom att innehålla Bill Russell på fiol.
Är nu en oerhört etablerad musiker i hemstaden, turnerar flitigt runt i världen.
Är även involverad med George Buck och hans skivimperium som producent m m.
Rätten, populär till frukost, består av pocherade ägg på kronärtskockshjärtan, spenat och kryddor samt varm hollandaisesås.
Vid storbranden 1788 gick nästan alla hus upp i rök och eldsvådan 1794 förstörde 200 byggnader.
Branden 1788 började den 21 mars på vad som idag är 619 Chartres Street.
Ett ljus satte eld på en gardin och eftersom det var långfredag och man den dagen enligt katolsk sed inte fick ringa i klockor dröjde det länge och väl innan brandkåren larmades.
Då var det för sent, nästan 900 byggnader förstördes.
Branden 1794 började på 534 Royal Street och 40 kvarter totalförstördes.
År 1795 ödelade en storbrand i Algiers 200 hus.
Den spanske guvernören Carondolet genomdrev efter dessa storbränder en byggnadslag som påbjöd tegel som byggnadsmaterial, putsade väggar och tegeltak.
English Turn heter än idag en historisk plats, ca två mil nedströms från New Orleans flodvägen.
Bröderna Iberville och Bienville hittade efter viss möda Mississippi-floden våren 1699 se historia.
Efter ett tag återvände den förstnämnde till Frankrike för att hämta utrustning och mer eller mindre villiga kolonister.
Bienville stannade kvar för att fortsätta utforskningen av floden och dess delta.
Intet ont anande kom Bienville en dag paddlande nedför floden, när han på avstånd såg ett engelskt krigsfartyg.
I sig föga konstigt eftersom konkurrensen mellan England och Frankrike vid denna tid var hård vad gällde att kolonisera olika delar av världen.
Den engelske kaptenen vände sitt fartyg och försvann.
Ombord fanns bl a en grupp engelska kolonister - är det möjligen någon som vet vart de tog vägen?
Bienvilles smarta drag ledde troligen till att det blev Frankrike och inte England som koloniserade Louisiana.
Det är fantasieggande att tänka sig vad alternativet inneburit; hade t ex jazzen funnits eller i varje fall låtit annorlunda?
Idag finns det bl a en golfbana vid English Turn.
I överförd bemärkelse får nog sägas att Bienville slog dess första hole-in-one.
Esplanade Avenue är en spännande och historisk gata i New Orleans.
Den startar vid Mississippi och bildar under de tio första kvarteren gräns mellan nedre French Quarter och Faubourg Marigny, fortsätter förbi Tremé och slutar så småningom vid Bayou St John och City Park - totalt 4 kilometer.
Esplanade har sagts vara den äldsta vägen i Nordamerika eftersom indianerna i århundraden använde denna naturliga jordås som transportled för sina kanoter och varor mellan Mississippi och Bayou St John, som i sin tur hade förbindelse med Lake Pontchartrain och via dess utlopp med Mexikanska Golfen.
I French Quarter, där Café du Monde nu ligger, fanns länge en handelsplats där indianstammar bytte varor med varandra.
När de första vita nybyggarna började anlända till Louisiana i slutet av 1600-talet visade indianerna dem denna transportled och långt innan New Orleans grundades 1718 hade flera av dem slagit sig ned längs nedre delen av Bayou St John, där jorden är extremt bördig.
Dessa farmare försåg New Orleans första invånare med en stor del av de grödor staden efterfrågade.
När USA hade köpt Louisiana 1803 strömmade mängder culinary union las vegas station casinos amerikanare till staden och orsakade en byggboom längs St Charles Avenue.
De vita kreolerna kan sägas ha besvarat denna utmaning genom att uppföra ett stort antal förnämliga hus längs Esplanade.
Att vandra hela sträckan är en spännande skönhetsupplevelse, ett alternativ är att ta buss 91.
Området runt den nordligaste sträckan av Esplanade är bemängt med sevärdheter, t ex City Park med konstmuseum och skulpturpark, biologisk trädgård och barnpark, Pitot House, Fair Grounds, St Louis Cemetery 3 och södra delen av Bayou St ohn.
Förkortningen användes i olika förteckningar och dokument efter namnet på en person som kunde passera som vit för att hindra honom att kräva medborgerliga rättigheter.
Fair Grounds på 1751 Gentilly Blvd är landets tredje äldsta travbana.
Kapplöpningssäsongen startar på tacksägelsedagen i oktober och pågår till i mitten av april.
Fairmont Hotel, 123 Baronne Street, ett lyxhotell med anor från 1893 och vars tjänster tagits i anspråk av minst åtta USA-presidenter.
Huey Long använde under sin glansperiod hotellet som inofficiellt högkvarter i New Orleans.
Lobbyn är enorm och på samma plan finns välkända Sazerac Bar.
Arthur Hailey utnyttjade Fairmont som modell för sin välkända succéroman Hotellet.
Här låg tidigare Mechanic´s Institute, som den 30 juli 1866 var platsen för en organiserad rasistisk massaker med många dödsoffer, se historia.
Termen betyder egentligen "få att somna", do-do är en barnvariant av dormir - franska för sova.
Vitsen med dansen är troligen att få ungarna så trötta och sovbenägna att de äldre därefter kan ägna sig åt andra danser.
Farmers Market, se French Market.
Faubourg Marigny mare-rin-yee var en förort till den ursprungliga staden och avgränsas idag av Esplanade Ave, St Claude Ave, Press Street och Mississippi.
Inom området finns många exempel på hus i creole cottage-stil.
Här ligger också en hel del restauranger, t ex The Praline Connection, Café Brasil, Alberto´s och Snug Harbor Jazz Bistro.
Faulkner House, 624 Pirate´s Alley, är idag en utsökt bokhandel med såväl nytt som begagnat.
Här bodde William Faulkner i början av sin karriär tillsammans med kollegan William Spratling.
Faulkner, William Cuthbert, 1897-1962.
New Orleans och dess franska kvarter kom att spela en betydelsefull roll i William Faulkners utveckling till en av det tjugonde århundradets mest betydande författare.
Faulkner kom till New Orleans för att träffa sin litterära idol, Sherwood Anderson, med planer på att därefter fortsätta till Frankrike.
Anderson hade tidigt på tjugotalet bosatt sig i New Orleans, och utfärdat ett upprop till unga författare och konstnärer att komma till New Orleans - en stad med en alldeles egen atmosfär som var helt skild från andra i USA, och med en nystartad litterär tidskrift, The Double Dealer, där så småningom nästan alla av tidens unga modernister kom att medverka.
Hemingway och Djuna Barnes skrev i den, John Dos Passos och Carl Sandburg bodde ett tag i det franska kvarteret.
Faulkner, som när han kom till New Orleans hade publicerat poesi, och en diktsamling, räknade Sherwood Anderson som USAs bästa prosaförfattare.
När han kom till New Orleans i januari 1925 var Anderson på föreläsningsturné, och Faulkner delade rum i Andersons våning i The Pontalba Buildings med Andersons son fram till mars, då han flyttade till det som i dag är den klassiska Faulkneradressen, 624 Pirate's Alley, där han hyrde rum i andra hand av konstnären William Spratling.
Här finns i dag Faulkner House se detta ord.
Vill man vara noga så var adressen faktiskt 624 Orleans Alley, för så hette gatstumpen officiellt ända fram till mitten på 1960-talet.
Namnet Pirate's Alley var dock det som alla använt sedan slutet av 1800-talet, och när stadens styrande äntligen gav efter levde man upp till New Orleans rykte för slarv och lättsinne genom att se till att det nya namnet blev - Pirate Alley!
Här trivdes den unge författaren, stadens bohemliv lockade, och planerna på en bildande resa till Frankrike sköts på framtiden.
För att hjälpa till med sin egen försörjning han hade en mor som såg till att han inte svalt skrev han korta prosavinjetter om New Orleans som han sålde till The Double Dealer och till The Times-Picayune under de samlande titlarna "New Orleans Sketches" och "Mirrors of Chartres Street".
Under de fem månaderna fram till dess att resan till Frankrike äntligen blev av hann han också skriva sin första roman "Soldiers´ Pay".
Den som vill träffa den unge Faulkner från den här tiden rekommenderas att läsa Sherwood Andersons novell "A Meeting South" där han skildrar ett möte mellan en äldre författare, den före detta bordellmadammen och den unge författaren med krigsskada och alkoholproblem.
Även damen i historien var nog så verklig, Tant Rose Arnold, som varit framgångsrik bordellföreståndare, men på gamla dagar ägnade sig åt att förestå en sorts litterär salong.
Kanske kan det här vara platsen att avliva en Faulknermyt - den att han försörjde sig som guide i det franska kvarteret.
Med detta förhåller det sig så att ett par av hans litterära vänner startade en guideservice, där många av de unga konstnärerna engagerades - så också den unge Bill Faulkner.
Han skiljdes emellertid från uppdraget efter en dag, eftersom han inte kunde gå förbi något hus utan att stanna och berätta om det, och om dess historia inte var bekant för honom, uppfann han en egen, och säkert mycket bättre, på stunden.
Arrangörerna protesterade inte, förstår man, mot att han hittade på, utan mot att hans tur tog alldeles för lång tid!
I februari 1926 återkom Faulkner och Spratling till New Orleans och bosatte sig högst uppe under takåsen på 632 St Peter Street - i samma hus skulle för övrigt Tennessee Williams tjugo år senare upprätthålla både de litterära och de mindre skötsamma vanor som Faulkner odlade.
Det var på balkongen till det här huset som Williams satt och skrev A streetcar named Desire Linje Lusta.
Spårvagnen med adressskylten Desire gick på Royal Street just runt hörnet.
När William Faulkner lämnade New Orleans i slutet av år 1926 var det för att flytta hem till det lantliga Mississippi han kom att skildra med storartad, och ofta obehaglig, intensitet.
Den som anser det intressant att försöka förstå något av den Amerikanska Söderns tragiska historia har knappast råd att låta bli att lära känna hans Yoknapatawpha County och de människor som bor där.
Staden New Orleans har alltid varit en apart plats i Söderns liv - fransk, lättsinnig, katolsk, och, inte bara rik utan också slösaktig.
För den fattige protestantiske lantarbetaren i Mississippi och Alabama var New Orleans både dröm och fasa Drömmen var att själv komma dit, fasan att ens barn skulle gå under där.
Med det övriga Södern delade New Orleans dock den inställning som har beskrivits som typisk - den att nutid och det förflutna var ett.
I Faulkners verk hittar man inte så många direkta referenser till New Orleans.
Han lönade sin mentor Sherwood Anderson genom en grym litterär parodi "Sherwood Anderson and other Famous Creoles" och lånade drag av bohemen i det franska kvarteret till personerna i romanen "Mosquitoes".
Många av dem förlät honom aldrig - men mest, förefaller det, därför att han för förskottet till boken bjöd dem alla, inklusive dem han karikerat ganska grymt, på fest på ett av stadens finare hotell.
Så lämnade han New Orleans och återkom bara ibland på besök.
Faulkners "New Orleans Sketches" gavs ut samlade 1952 och har länge varit hopplöst svåra att få tag på och betingat ett pris av 1 500-2 000 kronor om du lyckatsmen 2002 gavs de ut igen av University Press Of Mississippi.
Flygplatsen blir navet i hans roman "Pylon" sv Luftcirkus där New Orleans är ganska genomskinligt maskerat som New Valois.

15 thoughts on “Culinary union las vegas station casinos”

  1. Good game, you make think a lot(Buen juego, tu me hiciste pensar un montón). Cantonese) Learn Portuguese online: Learn to speak Portuguese free.

  2. Spela gratis roulette på online-kasinot 888! Det HÄR är platsen för att ha kul, vinna, få de bästa bonusarna och spela säkert.

  3. Hay un montón de dinero gratis para descargar y sin dinero del bingo que nunca. Jugar bingo en línea es una forma muy popular de los juegos de azar.. La atracción de los jugadores de bingo online es su aspecto social.

  4. I grew up in Whistler, BC where I was surrounded by mountain sports... us players Nar spelades mot alla odds in Las vegas casino play online Best web casino. Play online real casino games Real money roulette app Nar spelades mot alla.

  5. På Borgata Hotel Casino & Spa bor du i hjärtat av Atlantic City, nära Senator Frank S. Farley State Marina och Steel Pier. Denna resort har 4,5 stjärno..

  6. För mig roulette xtreme 2.0 xl Your favorite FUN SLOT GAMES & Online Casino Games as Jackpot Party & Quick Bingo arkivet Vårt nyhetbrev - bingo för dig,.

  7. The Angry Birds are back in the sequel to the biggest mobile game of all time! Angry Birds 2 starts a new era of addictive slingshot gameplay with stunning.

  8. Alien Hominid på Hamsterpaj i kategorin Onlinespel - Taggat med orden Skjutspel,. dejtingsidor grattis världen dejtingsida helt gratis online 2803 visningar.

  9. Obviously, many great QBs have played in the NFL since pro football. from after the 1978 passing-game changes to the rulebook is a tough analysis.. he flipped the ball over his shoulder on a frozen rope down the field 30.

  10. The Charlevoix Casino is 20 minutes' drive from the chalet.... Park les Sources Joyeuses de la Malbaie 7,2 km; Charlevoix Museum 9,4 km; Casino Charlevoix 10.. Bref, une adresse où vous pouvez aller les yeux fermés !”.

  11. We're very happy to have an Apple feature all around the world this week... Celebrating Puzzle Wiz, a brand new colour matching game for iPhone and.

  12. Köp FATPIPE GK-GLOVES WITH LEATHER PALM BLACK S, Målvaktshandske - Senior - Supergrepp! Hos Assist.se din innebandybutik on.

  13. Now scams how make money iraq catia online french speaker taking. Mutual fund companies free how make oh wantage work syracuse.

  14. Poker Odds Träning. Träna på Pot Odds, Implied Odds och hur man spelar en draghand med outs. Om du redan vet hur man räknar odds kommer övningarna.

Add comment

E-mail not sent. Required fields are marked *